Den som tycker att fredagen den 13:e låter som ett olycksbådande premiärdatum får definitivt mothugg av Bounces nya föreställning Caution! Orionteaterns läckert råa scenrum har väl aldrig känts så rätt använt som i denna urbana total(terapi)show om rädslor, utmaningar och mod. Här dansas uppåt väggarna, i taket, på rörliga plattformar och slutligen i flödande badskum där alla får vara med.

Bounce öser ur ett ymnighetshorn av kreativa idéer och på kuppen får man både grodperspektiv, fågelperspektiv och tidsperspektiv på tillvaron. Det är bäddat för ännu en succé av gruppen som sedan starten 1997 har lyckats förnya sina koncept men behålla det genuint kollektiva skapandet och därmed känslan av att de gör det de vill och tror på.

Efter succén Gökboet – som fick SvD:s operapris 2006 – tänkte man att Bounce hittat en ny väg i den berättande dansen. Men Caution! visar på ännu en väg för gruppen, som inte räds nya grepp och överraskningar.

Temat är rädsla men gestaltad i korta scener snarare än linjär story. Här konfronteras både publik och dansare med allehanda skräckupplevelser: höga höjder, jättespindlar, klaustrofobi och våld, men också utmaningen att befinna sig i en folkhop i ett rum där man inte har total kontroll.

Publiken får stå under föreställningen och vara beredd att flytta runt. Vid ett tillfälle pressas massan ihop av en framskjutande plattform på vilken det står kravallpoliser med skällande hundar. Blod och stroboskopljus, film och häftiga ljud är andra inslag – men om det låter avskräckande så är effekten tvärtom. Bounce är i grunden livsbejakande glädjespridare, och vill få även oss att släppa loss. De får faktiskt publiken att både kramas och dansa utan att det känns fånigt, men också att fundera över gruppbeteende och manipulation.

Caution! är underhållning med existentiell twist. Ett återkommande tema är tidens obönhörliga gång och det som hindrar oss att leva i nuet. Bounces kärntrupp har blivit 30 plus och insett att livet är ändligt. Oerhört vackert är det när tre dansare mot slutet rör sig i varsin stråle av strilande sand – dans som besvärjer och omfamnar tiden. Också publiken får bidra med sina olika mobilsignaler i en kollektiv konsert som ringar in samtiden i ett nötskal.

De visuella ”3D-effekterna” till trots hamnar inte dansen i bakvattnet. En vägg med rörliga element blir fiffigt partner till Filmon Michaels flexibla kropp. Två gäng battlar tvärsöver rummet uppe på varsin läktare. I ett solo till Putt’n on the Ritz går Fredrik ”Benke” Rydmans glada jazzgosse över en gräns mot självdestruktivt beteende.

Någon gång slinter intentionerna. En samstämt funkig koreografi utmynnar i en kollektiv mobbning av Jennie Widegren i fettdräkt. Scenen slutar med en grym dödsmisshandel och följs av en lite väl lättköpt koppling till förtryck och civilkurage runtom i världen. På en filmduk passerar bilder av tibetanska munkar, mannen framför stridsvagnen på Himmelska fridens torg och skallar från Röda khmerernas offer.

Men övergångarna och kontrasterna är snyggt infogade, musiken välvald och varierad. Plötsligt svävar fyra dansare högt ovanför oss på en sviktande plexiglasskiva; en dröm om tyngdlöshet som följs av ett varieténummer med nytillskottet Daniel Koivunen som höftrullande hypnotisör.

Caution! blir en uppmaning att hålla drömmarna vid liv och leva ut dem. Filmon Michael kan faktiskt flyga – på publikens händer. Och publiken vågar dansa. När Bounce via klezmer och latinska beats förvandlar Orionteatern till ett kokande houseparty känns finanskriser och andra bekymmer långt borta.