Luften i premiärsalongen är tjock av förväntningar; kultfilmen Dirty dancing (från 1987) har landat på svensk scen som dansmusikal.
Chinateaterns version är genomprofessionell med hög puls, musikalisk kompetens och suveräna dansare som ger sig hän i rumba, tango, jive, merengue, vals och cha cha.
Filmens manusförfattare Eleanor Bergstein och regissören Anders Albien följer förlagan, men utnyttjar teaterns närvarokänsla och möjligheten att lägga in nytt stoff. För alla som sett filmen är det mesta ändå bekant.
Den amerikanska läkarfamiljen Houseman har lyxig hotellsemester. Det är sommaren 1963. Yngsta dottern, den 17-åriga Baby, vill till Washington för att höra Martin Luther King, men får inte för sina föräldrar. Det är de gryende upprorens tid.
Hon förälskar sig i hotellets danslärare Johnny, bryter sig loss från konventionerna och får syn på klassklyftor, fördomar och inskränkt medelklassmentalitet. Baby sugs in i Johnnys atmosfär. I hemliga rum dansas dirty mambo; avancerad pardans som sexuell utlevelse och fysisk hänförelse.
De sceniska miljöerna avlöser varandra i smidigt filmiska växlingar mellan videoväggens vykortskolorerade utsikter, luxuösa hotellområde och bjärta naturskönhet. Spelscenerna är en aning ojämna, det är den smittande sinnliga dansen som till pumpande livemusik bär uppsättningen.
Patrick Swayzes glansroll spelas av Pascal Jansson från Operabaletten, som här lämnar de klassiska prinsarna för den sensuellt heta koreografin. Han gör Johnny med disciplinerat återhållen explosivitet, kroppsmedvetenhet i varje fiber, en lite tvär integritet och stark scenisk karisma. Och visst levererar han den klassiska repliken: ”Nobody puts Baby in a corner”.
Mia Hjelte gör hans vän och danslärarkollega Penny med dansant precision. Ensemblen består också av några skådespelare som har förmågan att med en humoristisk glimt bita skammen av replikerna, även när dialogen är skäligen tunn.
Ibland med en välgörande dos mild ironi, som hos Björn Granaths direktörsrutinerat chevalereske hotellägare och Per Graffmans fyrkantigt rättrådige pappa. Marie Richardson lyckas ge Babys aningslösa mamma både skärpa och humör, Jenny Lampa gör den impulsiva storasystern, vars hula hula-nummer är en riktig rysare.
Emilia Ödling Runsteen förvandlar Baby från hemvävd duktighet och stolpig foxtrot till skälvande lusta och självlysande danslust i mötet med Johnny. Dansen frigör kroppen, tanken, modet. Till sist vågar hon språnget, lyftet, livet.
