Som av en händelse hade Tribadernas natt och Ett dockhem i veckan premiär i Stockholm dagarna efter varandra.

Ibsen och Strindberg, de två kombattanterna. Kanske var det gengångaren Strindberg som nyligen sådde split i Dockhemsensemblens lunchmat på Dramaten, vilket resulterade i att regissören Kjersti Horn hoppade av produktionen bara ett par dagar innan premiär och hastigt ersattes av producenten Benoît Malmberg.

I varje fall såg Strindberg Ibsen som en rival. Så liknade förstås deras pjäser också ofta varandra sett till ämnesval. Som detta med äktenskapsgräl, vilket förstås också låg i tiden. Ett dockhem (1879) skrevs bara några år efter det att kvinnan inom ett äktenskap fick rätt att förfoga över sin egen arbetsinkomst.

På Dramatens lilla scen möter vi en rödklädd, rosig Nora på en kubistisk, avskalad scen som lutar och byter skepnad med hjälp av ljusprojektioner. På avbytarbänkar som flankerar scenen sitter de tre svartklädda herrarna, Torvald, Krogstad och Doktor Rank – alla tre med en hållhake på Nora.

Men Nora behöver ingen av dem. Hon vill vara fri, både ekonomiskt och emotionellt. De svarar med att omyndigförklara henne.

Nej, Nora har det inte lätt i en värld som styrs av män. I sina röda kläder och med det blonda håret som en gloria framställs hon som ett offerlamm på männens altare.

Julia Dufvenius gör Nora till en borgerlig Marie Antoinette, en naiv, karamellknaprande flickhustru med bulimitendenser. Som ett föremål, en dansande docka, kastas hon från famn till famn utan att själv kunna styra sina steg. Tills hon som bekant reser sig och helt sonika lämnar såväl hemmet som maken och barnen. Förhoppningsvis med en ”happy, happy” skilsmässa som konsekvens.

Kvar blir förlorarna: Torvald, i Erik Ehns gummispastiska rörelsemönster à la Jim Carrey mer än vanligt en hunk, Krogstad som i Zardasht Rads händer antar drag av en demon. Och Doktor Rank som av Hannes Meidal framställs som en naivt fyrkantig, manlig oskuld medan Thèrèse Brunnanders Fru Linde håller sig korrekt i kulisserna.

Och visst finns det dockhem även idag. Det räcker att se på den uppsjö av inredningstidningar som exponerar det perfekta, representativa hemmet, ofta med en suddig kvinna i flyende profil i bakgrunden på de romantiska filtrerade bilderna. Liksom hemmafrudebattens vågor har gått höga sista åren.

Kanske är dagens Nora en ung bloggerska i fluffigt rosa Odd Molly-kläder som har tagit ett sms-lån för mycket på sin redan övertrasserade mobil, kanske är dagens Torvald en kille från Kungsholmen med kotlettfrilla och en lika fet pluska som tillbringar helgerna på Stureplan medan en baltisk barnflicka tar hand om barnen.

Det är tankar som dyker upp i huvudet när man ser Dramatens uppsättning trots att den istället för att peppras med insmickrande samtidsmarkörer vågar vara avskalat ren, inte minst språkligt i tidstrogen översättning av Klas Östergren.

Ändå går budskapet fram: stanna inte hos någon som förtrycker dig. Och ta inga tvivelaktiga snabblån. Det räcker långt för att fånga premiärkvällens publik – till nittio procent bestående av gymnasieelever – trots ett ibland lite väl långsamt speltempo.

Regi: Iscensättningen slutförd av Benoît Malmberg och ensemblen. Scenografi och kostym: Jan Lundberg. Medv: Julia Dufvenius, Erik Ehn, Zardasht Rad, Hannes Meidal, Thérèse Brunnander.