Orionteatern är verkligen en fantastisk spelplats. Den före detta industrilokalen är sepiabrun som gamla foton och rik på gråskalor. Att sitta inuti den rymliga fabriken är som att betrakta världen inifrån en valfiskbuk, omgiven av ett skelett av förgången tid och möda.

Nu har Mor Courages blå lastbil parkerat på cementgolvet. Handlingen är miljö- och språkmässigt framflyttad till ett nu som glider mellan 40-tal och idag. Hon kör in från Katarina Bangata medan dörrarna står öppna och publiken anar vardagen utanför. Den öppna stora porten återkommer också innan den iscensatt Brechtdikten Barnkorståget avslutar kvällen. Greppet blir en vacker bild av hur en dåtid och ett nu ständigt genomkorsar vartannat.

Lars Rudolfsson har skapat en avskalad Couragetolkning. Marketenteribilen, själva köpandet och säljandet, är alltings mitt, mål och mening. Det brechtianska arvet förvaltas av en rad nyskrivna sånger av Savannah Agger – rappa, moderna men ibland svårsjungna som det verkar. Den nya, välgjorda översättningen accentuerar att skeendet utspelas omgivet av ett religionskrig. Här dör hundratusenden för en antingen protestantisk eller katolsk Gud.

Brecht skrev en pjäs om hur kriget äter sina barn och hur ingen ska tro att man kan profitera på våld och själv komma undan. En pjäs, således, för såväl den som bygger Jas-plan som för den som jobbar på Försvarets Materielverk. Anna Fierling säljer brännvin och dödas kläder med samma varma hand och försöker skydda sina barn från att bli del av kriget. Hon lyckas dåligt – en efter en dödas hennes lilla familj.

Iscensättningen ger stor plats för ensemblen som dock är rätt ojämn. Ett stort problem med spelet är att det, vid premiären, ännu är rätt stolpigt.

Undantagen är dock flera. Lena Strömdahl gör titelrollen till en kvinna som väl döljer sina känslor under en karg affärsmässighet. Det är ett intressant grepp: att förstå hur hon hanterar sin kärlek genom att dölja den, hon skjuter upp den till efter kriget.

Bland övriga berör Lydia Flores Garcia allra mest som den stumma Kattrin. Hon kommunicerar med läten och ett elaborerat kroppsspråk som vibrerar av förtvivlan och panik. Det är mycket bra. Också Thomas Roos imponerar som fältprästen som gömmer sig hos Anna Fierling. Han fångar en mängd subtila skiftningar, blir ödmjuk människa när han tar av sig prästrocken och slipper välsigna kriget. Anders Andersson gör flera roller, alltid lika rak och artikulerad. Per Sörberg spelar en riktigt osympatisk kock – egoismen personifierad.

Uppsättningen har ändå en bra bit kvar innan den, förhoppningsvis till sist, förmår släppa sitt drag av stelhet och osäkerhet.

Barnkorståget ges på helgerna efter huvudpjäsen–en Brechtdikt som här är framförd som oratorium för ett drygt hundratal barn från olika delar av Storstockholm. Här får tydliga emotioner äntligen plats på scenen, helt enkelt därför att texten, kombinerad med denna gemensamma kropp av unga, blir en kraftfull utsaga om krig och överlevnadsvilja.

Barnen uttrycker ingenting, utom en återhållen tomhet, istället är det deras imitationer av en obegriplig vuxenvärld som griper så starkt. Det blir en rejäl, och rätt välbehövlig, dos suveränt framsjunget känslosvall efter en kväll av sval distansering.