Carmen har en cyklamenfärgad klänning med mycket volanger. Den tar hon på när hon ska sjunga den så kallade zigenarsången med väninnorna Frasquita och Mercedes, som vacklar fram på skyhöga klackar. En garderob i fonden understryker att det är en sorts maskerad de ägnar sig åt.

Det är enda tillfället då föreställningen har någon som helst likhet med Operans Carmenannonser, där en djupt urringad spanjorska i röd korsett svingar en muleta – olé! I övrigt finns inget av spansk teaterlokalfärg eller zigenarexotism. Detta är en djupt allvarlig, koncentrerad Carmen, avskalad in till benet.

Kvar finns ett obevekligt ödesdrama med subtil personregi. Habaneran blir en sång om kärlekens makt, helt utan höftvickningar. Katarina Dalayman sjunger den sittande i ett fönster – inte frestande som flickan i Havanna utan demonstrativt ointresserad av soldaterna nere på scengolvet och med ryggen mot publiken. Det är hennes starka personlighet som lockar, inte hennes förföriska rörelser.

Scenografin är en stor, enkel, träfärgad låda som liknar en gymnastiksal – bra för akustiken. Det behövs nog för Carmen, Don José och Micaëla som får sjunga sina stora arior sittande. Det klarar de förstås med bravur. Det här är de stora rösternas Carmen.

Katarina Dalaymans starka sopranstämma har en mörk färgning som gör den idealisk för rollen och den självklara auktoritet som kvällens koncept kräver. Hon är enastående. Ändå kommer hon nästan i skymundan av Michael Weinius otroligt gripande Don José. Det är gastkramande att följa hans utveckling fram till slutscenens ”Arrestera mig nu!”, när Carmen ligger ynkligt mördad på golvet.

Emma Vetters Micaëla är inte riktigt den väna landsortsflicka vi är vana att se. Hon har tyngre röst och skinnjacka – först oskuldsfullt ljusblå, sedan rosa. I kort kjol, peruk och höga klackar försöker hon vara mer utmanande än Carmen.

Den fantastiske David Bizic betvingar både Carmen och publiken, njutningsfyllt självupptagen som toreadoren Escamillo, med svart skinnrock och guldringar så stora att de liknar knogjärn.

Och det finns mer att glädja sig åt: den duktiga barnkören, som ser ut att komma direkt från en lektion på Adolf Fredrik, eller Vivianne Holmbergs superhispiga Frasquita. Överlag hög musikalisk nivå, med ett Hovkapell i högform under unge Lionel Bringuier, som satsar på rörlighet, sötma och raffinemang.

För många har Carmen fungerat som en väg in operans värld. Men för den som aldrig har sett stycket förut blir det svårt att hänga med i svängarna här. Att dialogen är nästan helt bortstruken underlättar knappast förståelsen. Med den nya uppsättningen har Operan fått en finsmakarversion.