Astons stenar (från 3 år) på Teater Pero är en utsökt och hjärtevärmande dramatisering av Lotta Geffenblads fina bilderbok. Aston är en liten hund. Han har ett rymligt hjärta för alla ensamma. När han är ute hittar han en sten som ser så övergiven ut. Den smugglar han med hem för att den ska få det lite ombonat. Men det finns rätt många ensamma stenar visar det sig: stora och små, släta och skrovliga, kalla och varma, med och utan skägg eller snuva. Det är synd om stenarna! Och alla har rätt till lite hemtrevnad, tycker Aston, som med ett engagemang som närmar sig besatthet ömt vårdar alla sina klenoder.

I Peter Engkvists dansanta regi blir det en Peroföreställning av bästa märke: lekfull, musikalisk, fysiskt berättande med mycket humor. Det är en lisa för själen att spelet vågar vila i situationer och detaljer. Ulf Erikssons musik ger mycket av atmosfären, lite jazzigt tillbakalutad i allsköns stämningslägen och med en del sånger och målande ljudillustrationer. Han spelar också Astons pappa som är en hejare på att sticka och gärna bryter ut i kärleksfullt musicerande tillsammans med Baura L Magnúsdóttirs tålmodigt coola mamma. Aston själv spelas av Magnus Lundblad, obetalbart underbar med sin valpiga gänglighet och med barnets nyfikna upptäckarglädje och absoluta koncentration på att omsorgsfullt pyssla om sina stenar. Hela familjen är härligt hundig i mössor med öronlappar – som man lyfter på när man vill höra lite bättre.

Till slut blir det rätt trångt därhemma och Astons ömsinta föräldrar kläcker den fiffiga idén att stenarna nog borde ta lite semester bland sina gelikar på den stora stenstranden. Det går alla tiders, tycker Aston. Som på hemvägen hittar en pinne, som ser så ensam och övergiven ut. Och visst är det synd om pinnarna också!