Det gamla cistercienserklostret Riseberga, grundat på 1170-talet och enbart avsett för nunnor, ligger några mil sydväst om Örebro. Idag återstår inte mycket av byggnaderna som ligger på en ås och ser ut över slätten. På 1930-talet byggdes en amfiteater strax bredvid, mossbelupna sittplatser av cement mot en fond av sekelgamla ekar. Vinden silar stilla genom det ljusgröna bladverket, en fridfull plats.

Om nu inte Länsteatern Örebro tillsammans med en rad lokala amatörteaterföreningar bestämt sig för att spela en utomhusuppsättning baserad på Jan Guillous Arnsvit. Fredrik Hiller, som svarat för manus och regi, har fokuserat på Cecilia Algotsdotter, som efter 24 år av botgöring, till sist kan gifta sig med Arn.

Guillou har nämligen förlagt en del av Cecilias väntan på tempelriddaren till just Riseberga kloster, grundat av folkungen Birger Brosa. Iscensättningen är en intrikat väv av historiska fakta, Guillous saga och en text som börjar som Romeo och Julia men slutar som ett shakespeareskt krönikedrama där kungakronan ständigt byter huvud.

En enorm träfästning står mot ekskogen. Scenografen Tommy Glans har skapat en scenbild som möjliggör snabba byten och finurliga övergångar. Ett salsbord blir eka, borgen fungerar lika bra som kloster. Kostymerna är fantastiska, mot det allmogeslitna och krigarenkla står prästernas enorma ståt av sammet och guld.

Det ska sägas först som sist: Guillous text passar riktigt bra som lekfull sommarpjäs genom det teatrala draget och sättet att skildra människor som uttalat goda och onda. Även om Hiller har svårt att sätta punkt – uppsättningen tar modiga 3,5 timmar att framföra – är det en utmärkt dramatisering. Han lägger till humor, vilket verkligen är behövligt, och små underfundiga kommentarer.

Genom att strålkastaren sätts på Cecilia och hennes vedermödor blir denna version också en undersökning av det manliga projektet att styra, ställa och erövra makt. Arn är här nästan en slav under sin krigarfärdighet. Istället är Brosas idéer om fred och kompromisser mest sympatiska.

En hel rad aktörer från Läns­teatern Örebro samsas med entusiaster från Lekebergs Revysällskap, Teaterföreningen Lyset och Nya Teatern. Programbladet gör ingen skillnad mellan proffs och amatörer – även om flera av huvudrollerna förstås spelas av länsteateranställda.

Isabelle Moreau låter skickligt och innerligt Cecilia gå från det ungflicksystra till den ansvarsfulla makan och modern. Malin Berg färgar sin drottning Blanka med barnsligt uppror, längtan och tyngd – och den absoluta närvaro hon alltid har på scenen. Niclas Ekholm låter Arn slåss utanför scenen – tack och lov. Arn blir här en föregångsman för den romantiska kärleken, den som tror och hoppas. Just det sistnämnda är det budskap Hiller hela tiden understryker.

Fredrik Hiller får amatörerna att lysa, lägger till fin ironi och några mer bombastiska effekter via ljud och sång – och på ett alldeles lagom sätt, som då och då ger ståpälseffekt under den kyliga sommarkvällen. Till och med den som har svårt för superhjälten Arn Guillou blidkas här av det kvinnliga perspektivet, den lätt vanvördiga humorn och regitilläggen. Prästerskapet råkar särskilt illa ut. Anders Hambraeus är underbart rolig som olika knäppa prelater.

Den sista halvtimmen släpper Hiller Ceciliavinkeln och låter pjäsen bli ett krönikedrama med skildringar av slagen vid Lena och Gestilren. Det är en historielektion som fascinerar även om den drar ut på tiden.

Just den faktiska förankringen är också en stor del av förklaringen till framgången för Arnböckerna. Guillou fångar en rot, en skärva av det arv vi delar plus att vårt behov av historiska idoler alltid är stort.

Här är det dock Cecilia som tar på sig huvudrollen – bestraffad, förminskad och till sist lycklig maka. Hiller gör inte något feministiskt utspel med sin pjäs men vänder ändå blicken mot hennes liv och villkor. Som teaterevenemang fungerar det riktigt, riktigt bra.