På Drottninggatan har ett antal grå betonglejon placerats ut för att hindra biltrafik. En besökare från antikens Grekland skulle häpna. Hur kan man smycka en stad med halvfärdiga konstverk?

Ett lejon av helt annat slag visas i Medelhavsmuseets nya, mycket intressanta utställning Vita lögner. Det är gulbrunt med intensivt blå man, och nosen är dekorerad med röda prickar. Ungefär så bör originalet ha sett ut när det färdigställdes i Loutraki i Grekland för drygt 2 500 år sedan.

Detta original, som finns i Glyptoteket i Köpenhamn, är emellertid lika färglöst som bestarna på Drottninggatan – så går det med föremål som ligger hundratals år i jorden.

Detsamma gäller den berömda Laokoongruppen som grävdes fram i Rom 1506. Med den skulpturen etablerades föreställningen om den marmorvita antiken, och en helt ny konstgenre var därmed född, den omålade skulpturen. Men ursprungligen var den olycklige Laokoon och hans söner – för att inte tala om ormarna – antagligen lika färgrika som lejonet från Loutraki. En skulptur utan färg var helt enkelt otänkbar under antiken.

Och med färg menade man inte bleka pasteller, utan mättade, starkt lysande kulörer. Blå azurit, röd cinnober, grön malakit och gul svavelarsenik, lika giftigt som det låter, hörde till favoritpigmenten.

Man kan studera färgspelet på nära håll i Vita lögner, som visar ett antal rekonstruktioner av antika skulpturer, utförda vid Stiftung Archäologie i Frankfurt. En del av skulpturerna är bara delvis färgsatta, mer har inte det vetenskapliga underlaget medgett.

Och nog blir det en ögonöppnare. Särskilt effektivt fungerar de figurer som placerats i centralhallen, jämsides med museets egna originalskulpturer. Hur såg hon egentligen ut, den pampiga Marmorartemis som står där bredvid en nättare, och liksom gladare Artemis i färg?

Kunskapen om den polykroma antiken är emellertid långt ifrån ny. I den ytterst läsvärda katalogen inhämtar jag att man redan på 1700-talet insåg att de klassiska skulpturerna varit bemålade. På 1800-talet diskuterades saken flitigt bland konstnärer och konstvetare, men med modernismen, som gjorde upp med de antika förebilderna inom konsten, ebbade diskussionen ut. Därför lever bilden av den antika skulpturens vithet fortfarande envist kvar.

Man frågar sig naturligtvis vad det är som gör denna föreställning, en i grund och botten abstrakt idé om den rena formen, så attraktiv och så seglivad.

Medelhavsmuseet lyfter i en av skärmtexterna fram begrepp som västerländsk överhöghet och rasism, och gör kopplingar till de italienska fascisternas konstideal. Det låter i mina öron som en alldeles för lättvindig förklaring – konst behöver inte vara marmorvit för att kunna nyttjas för politiska syften, se bara på den pågående utställningen Härskarkonst på Nationalmuseum.

Jag undrar om inte drömmen om det vita också har något att göra med synen på konsten i sig som något upphöjt och avskilt, som gjort för kontemplativ beundran.

Så går det inte att förhålla sig när figurerna är bemålade, det blir kusligt tydligt i ett bildspel som visas i utställningen. Den visar hur en svalt vit relief, föreställande en kentaur i strid med en yngling, långsamt får färg. Raseriet hos kentauren och skräcken hos ynglingen blir plötsligt obehagligt påträngande, det är en brutal och provocerande scen, som pockar på ställningstaganden.

Frågan är vad vi egentligen skulle tycka om en Laokoon i färg. Jag misstänker att vi skulle få en mediedebatt om huruvida man verkligen har rätt att skildra en människas dödsångest så närgånget, om det inte är en oblyg flört med hyenan i oss, och så vidare – kort sagt, en debatt helt i linje med dem som då och då förs om vår samtidskonst.