I stället för ridå täcker en stort uppslagen tidningssida hela scenöppningen. I The Palestine Post kan man läsa att staten Israel har grundats. På scenen står en bil som sprängs. En ny tidningsrubrik skriker ut att FN-medlaren Folke Bernadotte är mördad. Året är 1948. Saint-Saëns opera Simson och Delila, som bygger på bibliskt stoff från Domarboken i Gamla Testamentet, hade sin urpremiär 1877. Operan utspelas i Gaza, men regissören Renaud Doucet och scenografen André Barbe har gjort en radikal tidsförflyttning till de senaste 60 åren av konflikter i Mellanöstern. ­Fotografier och dokumentära filmsekvenser ger ögonblicksbilder från den politiska utvecklingen via sexdagarskriget 1967, Rabins begravning 1995 och terrorhandlingar från båda sidor.

Simson är den hebreiske (läs israeliske) härföraren och hjälten – men också massmördaren – vars hemlighet är att hans styrka sitter i håret. Han överlistas av filistéernas (läs palestiniernas) hämndlystna Delila. Här låter man Delila ha ett barn som dödas i attentatet mot Bernadotte för att förklara hennes besinnings­lösa hat. I de två första akterna faller uppsättningen sceniskt sönder i två delar: dels den politiska kommentaren, dels en symboltyngd stilisering med höga murar, blanka spegelytor och ett tjockt, rött rep som kan klyva rummet som en skarp gräns eller rullas till den bädd där Simson förförs av Delila.

Vad gäller det rent musikaliska har Stockholmsoperan en mycket lyckad kväll. Dirigenten Gregor Bühl och Hovkapellet ger Saint-Saëns sinnliga svallvågor en sorgkantad innerlighet och Opera­kören klingar storartat i de sakrala, bedjande, klagande eller hetsande körerna i de oratoriemässiga partierna.

Tenoren Richard Decker sjunger övertygande med lyrisk glans, men själva tolkningen av Simson blir för opersonlig eftersom rollen kommer i kläm mellan biblisk figur och samtidspolitisk aktör. Anna Larssons alt­röst har en underbart mättad sammetslyster och hennes Delila har en grundton av smärta som ger såväl hämnden som sensualismen mörkt svårmodiga schatteringar. Hon är verkligen värd en bättre uppsättning. Duetten av begär, falskspel, hat och kamp mellan Simson och Delila är ­sceniskt statisk och märkligt okroppslig, men smeker örat.

I tredje akten havererar föreställningen totalt och här hjälper inte ens ett musicerande på hög nivå. Den misshandlade Simson plågas medan palestinierna firar. Till Saint-Saëns orientalismer och karnevaliska backanal skuttar självmordsbombare i ystra danser och Hamas barnsoldater marscherar piggt i takt. Det är inte bara fullständigt groteskt och osannolikt smaklöst, det är dessutom taffligt utfört. Dagons tempel har förvandlats till Dagon-tv (!) med manipulerad propaganda i ett malplacerat försök till kritik av de medier som piskar upp hatiska stämningar och styr opinionsbildningen.

Man lider med Anna Larssons alltmer fanatiska Delila och med basbarytonen David Bizic, som i rollen som Dagons överstepräst är vokalt alldeles enastående kraftfull och pregnant, där de får rabbla sina tirader i tv-studion. När Simson till slut blir bönhörd och templet störtar samman drar man faktiskt en lättnadens suck. Teamet bakom uppsättningen säger sig inte vara partiska utan vill väcka frågor. Och nog väcks det frågor! Till exempel varför inte Operan satt stopp för detta grumliga regikoncept.