Mary Tyrone beklagar sig över sitt otrivsamma hem, och på Uppsala stadsteater bär verkligen scenrummet syn för sägen. Allt går i svart och mörkgrått, från skådespelarnas kläder till tidningar, spelkort och inredningsdetaljer.

Mycket till inredning är det inte heller – om en familj behöver makeover så är det Tyrones: mamma, pappa och två vuxna söner. Deras sommarhus visar sig alltmer likt ett fängelse, ett sjukhus, ett sanatorium. I inledningsscenen klamrar sig skådespelarna fast vid små pottskåp på hjul, som tjänar som sittmöbler och utrymme för hemligheter och andra minnen.

Kia Berglund från Teater Giljotin har regisserat Eugene O’Neills Lång dags färd mot natt, en uppsättning som drabbats av den ena fördröjningen efter den andra. Nu står äntligen Ann Petréns Mary på scenen, då hon inte vacklar fram, kryper längs golvet eller skjutsas på en naken järnsäng. Hennes gestaltning visar alla stadier av abstinens, förnekande, dimhöljd ångest och rus bortom ont och gott. Den är djupt känd utan att någonsin bli sentimental. Den var värd att vänta på.

Kvinnorna har ovanligt stor plats här, även om det hela börjar med Eugene O’Neills egen dedikation i detta starkt självbiografiska drama, ett porträtt av författaren som ung. Men först skurar pigan Kathleen (Lanna Olsson) golvet rätt länge, och hon är med som vittne och alltmer inblandad i de flesta scenerna.

Dramat behandlar den enda dag då Edmund (Alexander Salzberger) får sin tbc-diagnos, då modern Mary tar sig ett återfall i sitt mångåriga knarkberoende och alla övriga, inklusive pigan, dricker ännu mer än vanligt. Missbruket genomsyrar hela deras tillvaro, missbruket, skulden och självrättfärdigandet.

Inom ett enda dygn ryms också familjens hela liv, förutsättningarna för deras nuvarande lidande, de invecklade trådarna bakåt till extrem fattigdom, dödlig lungsot och farliga flickdrömmar.

Allt är vardagligt, mitt i tragedin, och Göran Engmans James Tyrone är mer av irländsk bondpojke än poserande skådespelare. Salzberger spelar Edmund med ett slags distans, som om han/Eugene kämpar för att få huvudrollen, åtminstone i pjäsen om sitt liv. Det är inte så lätt. Här är fokus allra starkast på storebror Jamie (Tobias Hjelm), han som varit med länge och älskar båda föräldrarna med förtvivlans klarsynta desperation.

Lång dags färd i Uppsala blir historien om en speciell familj, om alla familjer, om själva existensens plåga. Uppsättningen har en klinisk ton i dissektionen av stark kärlek och starkt hat, vilket gör det möjligt att uthärda detta svartsynta djupborrande. Några små ljus glimtar i mörkret, hur rädd James Tyrone än är för stora elräkningar.