Det var en gång en flicka vid namn Ponny. Hennes liv var fyllt av tallrikar, strumpor och känslor som var så pratsamma, stökiga och bråkiga att hon gett dem namn: Conny, Ronny och Sonny. Denna buspojksgrupp av emotioner var på en gång trygghet och motstånd, omfamningar och retstickor som bjöd på med obehagliga sanningar och överdriven omsorg.
Så kom Jonny. Mannen med stort M. En brechtiansk hjältefigur omgiven av en tjusig aura av cigarettrök, en Jonny The Rocker. Cool som en kyl men ändå, faktiskt, beredd att älska om nu inte Ponnys stökiga gäng av känslor höll emot och gav sig på Jonny med näbbar och klor.
Ponny vill gärna ha honom som motljus. Förklara mig, säger hon, med din kärlek. Så blir det krig mellan Polly och hennes alla småbrorsor av neurotisk otillräcklighet, dessa till pojkar
utklädda hämndgudinnor som ger flickor självförakt och relationsskräck.
Iris Smeds har skrivit sin andra pjäs för Dramalabbet: en 45 minuter lång, symbolistisk kortpjäs om en schizofren flicka som gett alla sina röster kropp och gestalt. Jonny är en tramsig, rolig, tragisk och mycket egen pjäs om att vara sig själv nog.

Iris Smeds språk kan någon gång påminna om Martina Montelius vad gäller det lyriskt drastiska och dessa poetiska aforismer: ”människor som du kan man köpa på Buttericks”. Underbar är också Ponnys ironiska lösning av utvecklingsländernas behov av skydd och mat. Hon skickar potatisar i gamla strumpor - kastvapen och näring på en gång.
Scenografen Johanna Mårtensson har skapat ett totalbeige rum åt Ponny och hennes bröder. Fonden är en stor spegel. Här handlar det om Ponnys bilder av sig själv, som fungerar som fängelser, men också av kärleken. Emilie Nyman gör en Ponny som söker bland dessa avspeglingar och tankefoster men ständigt övermannas av sina ångestpojkar. Denna kör av busgrabbar
stojar, snarkar och blir varma kuddar när verkligheten är alltför svår och kylig. Martin Odhs spelar Jonny. Han gör honom hård som en Baal men kan också klä av sig in på bara långkalsongerna för att visa Jonnys sårbarhet.
Pjäsen, som symptomatiskt nog fått namn efter Ponnys dröm om manlighet, är ingen färdig, fullfjädrad pjäs och uppsättningen är ibland långsam, tveksam. Just därför är iscensättningen så sympatisk, så personlig långt bort från all anonym, väloljad professionalism.