Förra året gav Vertigo förlag ut Markis de Sades Juliette eller lastbarhetens fördelar på svenska, i översättning av Hans Johansson. Kanske är det därför regissören Nils Poletti nu har valt att omarbeta den 500 sidor långa skandalromanen från 1797 till en tre timmar lång pjäs, ett inte helt okomplicerat projekt som kräver ett kritiskt förhållningssätt till det grovt sadomasochistiska innehållet, oavsett om man väljer att läsa romanen som en politisk satir, utvecklingsroman eller bara en utflippad perversion.
På Turteatern börjar man med att inleda en pakt med publiken: var går vår toleransnivå? Den första scenen prövar oss på gränsen till det uthärdliga men måste hållas hemlig för att få rätt effekt för en kommande publik.
Med Mia Benson som vägledare får vi sedan följa den unga överklassflickan Juliettes resa från de första åren på kloster, där hon förförs av de betydligt äldre nunnorna, till olika bordeller i Paris med total sexuell förnedring, mord och sadomasochism som följd.
Rollen som Juliette delas mellan fyra skådespelare vilket ger rörelse och dynamik i föreställningen och där alla imponerar stort.
Vi får besöka den ena bordellen mer dekadent än den andra ner i en spiral av ond, avvikande sexualitet där det inte sparas på realistiska detaljer och där musiktexten ”Gyllene guldbruna ögon” får en helt annan innebörd. Bara ensemblens humor och distans till ämnet gör den angenäm.
Juliette kan ses som en kvinnlig Don Juan, en hänsynslös förförare som tar saken i egna händer – eller ett offer. Både feminister och antifeminister har märkligt nog gjort henne till sin. I Nils Polettis infallsrika regi – han är årets Våga-stipendiat för att ”ha vänt upp och ner på vårt vaneseende” – lämnas tolkningen i publikens knä. Vad han bjuder på är en amoralisk häxdans, en odyssé genom mänsklighetens allra mörkaste vrår och ett dekadent, erotiskt smörgåsbord där risken är stor att man som publik blir visuellt matförgiftad.
Men för den som saknar ordet budoirstämning, som togs bort i Svenska Akademiens ordlista 2006, är uppsättningen ett välkommet inslag i Teatersverige, för här flödar den naket och ohämmat. Har man däremot anlag för moralpanik provocerar den med sin brist på ställningstagande. Bara i en flyktig domstolsscen på slutet, där den korrupte domaren menar att den skändade Juliette får skylla sig själv om hon var ”naken och kåt”, antyds det att hon skulle kunna vara ett offer.
