Förnuft och känsla sätts upp för första gången på en teaterscen i Sverige. I Maria Löfgrens regi har Austens finstilta ironi ersatts av ett grovkornigare komiskt filter. Historien om systrarna Dashwoods snåriga väg till kärlek på en penningstyrd äktenskapsmarknad gestaltas med visuell konkretion på full effekt.

Kostymdramat bjuder på vackra empire-skurna klänningar. Det tidiga 1800-talets salonger representeras av stolar och sirligt blommiga tyglängder, allt teatralt förhöjt med starka färger och ljus. I denna scenmiljö rullas Elinor och Marianne in, medan Elinor ger scenarbetarna beskäftiga anvisningar. Modern musik och detaljer, som en hårfön, förser också föreställningen med ironiska blinkningar.

Mark Healy, som framgångsrikt dramatiserat flera romaner för brittiska scener, förlitar sig förvånansvärt mycket på intrigen, som ju inte är central i romanen. Episoderna ger ett platt intryck och av att vara staplade på varandra. Scenberättelsen får dramatisk spänning först när Mariannes och Elinors kärleksrelationer blivit konfliktfulla men tappar den strax igen. Långa dialogpartier, direkt hämtade ur romanen, blir transportsträckor.

Bäst är när Mariannes och Willoughbys passionerade livskänsla gestaltas i sinnliga bilder. Marianne rusar ut i åska och regn. Hon gungar i kristallkronan tillsammans med sin älskade. Hon slår med ridspöet och visar sin längtan att spränga fram genom landskapet. Här skymtar en tematik om livshållning.

I skådespeleriet förenas spelglädje med tydlighet. Det präglas av kontraster och stora gester, både komiska och melodramatiska. Ruth Vega Fernandez låter Marianne växla mellan ilska och extas. Hon gör henne glödande till en rebellisk tonåring. Victoria Olmarker visar i hållning och minspel Elinors kontrollerade känslor och i Eric Ericsons Willoughby syns ansvarslös förförarlusta från första stund. Marie Delleskogs och Sven-Åke Gustavssons karikatyrer är underhållande men åt det bjärta, grovhuggna hållet.

Först uppfattar jag komiken som ett bra sätt att återge den distans som finns i romanens berättarperspektiv, anpassat till teatern och med ett välbehövligt avstånd till alla filmatiseringar. Men den ironiska komik och heterogenitet som kännetecknar Löfgrens regi dränker denna gång tematiken.

Det är synd att uppsättningen inte förlitat sig mer på att framhäva den med ett visuellt scenspråk. Resultatet är en sinnligt ­effektfull men grund komedi. Jane Austens bitska ideologiska iakttagelse av unga kvinnors villkor i ett samhälle som krävde att kärleken tog ekonomiska hänsyn slarvas bort i leken.