Stäng av hjärnan och känn. Busken brinner, fan vad häftigt. Det räcker med det – inga frågor och inga svar. Musik som berör behöver inte nödvändigtvis penetrera, genomborra. Den kan luckra upp, se till att frivilligt öppna, och sedan glida in som en ström av salt i såren. Vi är alla kapabla till det här utbytet, vi är alla gjorda för att känna.

Musikern och poeten Mattias Alkberg är en lysande artist för att han behöver inte tänka efter, och han får oss andra att glömma bort att göra det samma. Vi är vekarna, han är lågan, och han lyser upp oss som stjärnor, inifrån.

Han gestikulerar målande med händerna, som för att förstärka det som slumrar mellan raderna. Teckenspråket ger en naiv kontrast till de vuxna spörsmålen, på samma vis som Alkbergs dotter gör med sin sång på senaste albumet Anarkist.

”Varför såra någon jag inte ens bryr mig om?”, frågar sig Mattias Alkberg angående de obekväma, men ofta oundvikliga konsekvenserna av den årliga hemvändarutgången på juldagen.

Kärleken till familjen är både krasst konstaterad (”man blev med barn i brist på annat”) och romantiskt skildrad (”du luktar Blåvittvål, det är den bästa lukt jag vet”).

Alkberg ger i sin persona intryck av både arbetarklasshjälte och andlig filosof. Inte sällan är han feminin i sina rörelser, och rösten vibrerar klart och ljust som hos en kvinna. I brist på bättre uttryck så ger det sårbarheten en extra skjuts och uttrycket en unik prägel.

Punken i Alkberg vibrerar den också, och inte bara textmässigt. Han bjuder in och delar med sig, gör konserten till en angelägenhet för oss alla, slänger ut något i lokalen som vi får ta på och kan skicka tillbaka. Punken kommer från Mattias Alkbergs sånger om livet. De slickar knivsuddarna rena från blod och kan knappt vänta på att få sticka in dem igen.