Florence Foster Jenkins sjunger så vackert att lyssnaren får gåshud. Åtminstone ifall lyssnaren är hon själv. När hon för första gången får höra en grammofoninspelning av sin egen sång ler hon saligt och stryker sig över armarna.

Den gesten ingår i en av den här föreställningens finaste scener, med Babben Larsson i rollen som den aparta amerikanska sångerskan: en rik, tondöv arvtagerska som fick oväntade framgångar i USA på 30- och 40-talen med sitt svårefterhärmliga sätt att ”sjunga”.

Den obesvarade kärleken är förstås den som Florence Foster Jenkins hyser till musiken. Men den är inte olycklig. Hennes sång saknade ren ton, vacker klang och säker rytm, men själv var hon fullkomligt nöjd med den.

Loa Falkman gör hennes ackompanjatör Cosme McMoon, som pendlar mellan att se Florence Foster Jenkins som sinnesrubbad och nästintill genial – ”en galenskap så kolossal att man måste beundra den”, säger han. Rollfiguren är en konstruktion, byggd på flera av hennes ackompanjatörer. I ett antal tillbakablickande scener berättar han om sitt möte med den originella Madame Jenkins, som ger honom ett uppdrag en ung, fattig pianist inte kan stå emot.

Med Babben Larsson och Loa Falkman har föreställningen två synnerligen erfarna men mycket olika scenpersonligheter, och de balanserar varandra ypperligt. Det intressanta är att det är Falkman som får vara en sorts ståuppare, där han sitter vid pianot och spelar på publikens reaktioner. Vi följer hans skickliga, stelt gummiartade minspel när försöker dölja sin häpnad över madames alla oväntade utspel.

Scengolvet är minerat av risker för Babben Larsson. I rollen som komiker och underhållningsartist har Babben Larsson skapat en utomordentligt stark scenpersona, vilken både hon och publiken nu har att frigöra sig ifrån när hon ska gestalta en kvinna som lever i sin egen uppfattning av världen. Men på det stora hela motstår hon frestelsen att hämta hem skratt med sitt vanliga direkta tilltal, och av hennes gotländska hörs knappt en diftong. Florence Foster Jenkins blir allt mer rörande under föreställningens gång, och vi tvingas ifrågasätta vår egen bild av musikens regler och uttryck.

Det är inte lätt att sjunga falskt på beställning. Rollen fordrar stor musikalitet och Babben Larsson är ingen koloratursopran. Hennes egen tonart ligger oktaver under originalet. Men hon är oerhört skicklig på att återskapa Jenkins jakt efter en inre upplevelse av den perfekta tonhöjden – och den är annorlunda än tonsättarens och publikens uppfattning.

Den enkla scenografin består av en flygel, en fåtölj och en byrå samt stora fönster som antingen visar en New York-vy över Central Park eller ger en illusion av konsertlokal. Efter första akten kan man känna en viss oro för hur pjäsen ska kunna variera och utveckla sitt tema. Men andra akten blir både mer hejdlös och mer allvarlig. Den återger den stora konsert Florence Foster Jenkins höll i Carnegie Hall i oktober 1944, som var en så tumultartad framgång att det knappt gick att ta sig fram till konsertsalen. Biljetter såldes svart till skyhöga priser och publiken vrålade – delvis av hänsyn för att skratten skulle drunkna i oväsendet.

Florence Foster Jenkins bytte om till nya, hemdesignade kreationer för varje nummer, så det blir många klädbyten för hennes uttolkare. Lars-Åke Wilhelmsson lyckas bättre med att återskapa sångerskans fantasifulla operakostymer än den förmögna societetsdamens vardagskläder. Babben Larsson bär alltsammans med värdighet, även om hon under raden av konsertnummer har svårt att hålla tillbaka publikfrieriet. Men denna Broadwaypjäs lyckas förena en säregen blandning av subtil fars och gripande gestaltning av ett mycket udda människoöde.