På senare tid har jag känt en allt starkare kärlek till skådespelare, som folkslag. Tänk, så mycket glädje de har berett mig under åren! Dramatikern Ronald Harwood måtte känna något liknande: hans dramer utspelar sig alltsomoftast på teatern.
Kvartetten, översatt av Bodil Malmsten, har i och för sig ett äldreboende som miljö, men det är ett slags Höstsol för operasångare. Alla har karriären långt bakom sig, men den 10 oktober varje år ger de ändå en soirée, till minne av Giuseppe Verdis födelsedag.
Nu turnerar Västerbottensteatern med en uppsättning, i regi av Åsa Ekberg Kentros. Hon har tagit väl vara på textens komiska kvaliteter, utan att frestas till buskis. Ensemblen är sammansatt av skådespelare jag sett på olika platser i Sverige, från Lund till Överammer, men aldrig tillsammans. De gör uttalade typer med distinkta karaktärsdrag, men lyckas ändå skänka dem visst djup.
Det handlar om opera, men också om att bli gammal och förlora fysiska förmågor, att glömma. Mitt i nedförsbacken är dessa före detta sångare ändå ungefär samma människor som när de var yngre; ålderdomen har inte gjort dem religiösa plötsligt. Göran Hanssons William tänker och talar om sex och drömmer om gensvar från Margareta Niss yppiga Cecily. Hon ger honom nobben, men är annars känd för att vara pigg på karlar. Nu lever hon dock mest i en fantasi, där hon ska få återse sina föräldrar. I typisk brittisk tradition har de avrest till Indien och skickat barnen på internat.
Mikael Lindgrens Ronald försöker kontrollera sin tillvaro genom att läsa, skriva och anordna formella möten. Hans ömma punkt är det korta äktenskapet med kollegan Jean, en verkligt framgångsrik diva, som dock slutade sjunga i förtid.
Nu dyker hon plötsligt upp och fullbordar den kvartett som en gång sjöng tillsammans i samma opera, som Rigoletto, Gilda, Maddalena och Hertigen.
Alla vill gärna uppträda igen, utom Jean, som vägrar i det längsta. Hon har så mycket att förlora! Anja Landgré gör denna strama, elaka, slocknade stjärna med finess och empati. Tillsammans med de övriga utgör hon en stämma i en mycket varierad men samspelt kvartett, två kontrollerade och två lössläppta.
Inte minst underhållande är kontrasten mellan Landgré och Niss, som framstår i rörande förvirring. Hennes Cecily tappar ibland orienteringen, men kan också, som av en slump, slå huvudet på spiken. Till Ronald säger hon: Det är aldrig för sent. Tänk på Eiffeltornet!
Det är mycket roligt.
