Under reklamens lite triviala rubrik Äktenskapet – band eller boja? presenterar Stockholmsoperan den egensinniga kombinationen av Béla Bartóks enda opera Blåskäggs borg (som sjungs på svenska) och Leonard Bernsteins operamusikal Trouble in Tahiti.
Enaktaren om Blåskägg, komponerad 1911, är såväl en symbolisk rysare och ond saga som psykologiskt relationsdrama.
Den unga Judit, Blåskäggs nya hustru, anländer till hans kusliga borg, som ruvar på mörka hemligheter i förbjudna rum.
Hon kräver att de sju stängda dörrarna i borgen öppnas. När de slås upp avslöjas tortyrkammare, vapen, gyllene skatter, en hemlig trädgård, Blåskäggs hela rike och en sjö av tårar; men allt är besudlat av blod. Bakom den sista dörren uppenbaras Blåskäggs tidigare hustrur.
Bartóks musik är suggestivt intensiv, med tonmålande motiv och impressionistiska klanger i ungersk tappning. Borgen suckar och skälver, väggarna gråter och blöder. Regissören Mathias Clason, som också skapat scenografi och kostymer, har placerat Blåskäggs borg i sekelskiftets jugend. Den lugubra miljön är estetiskt dekorativ, med girlangslingor och guldornament; bakom dörrarna syns konstfärdiga bilder, där också själva naturen är artificiell.
Det inre speglas i det yttre; dunkla drifter genom hotfulla skräckfilmsskuggor. Terje Stensvolds demoniske Blåskägg behärskar scenen med skrämmande, kraftfull auktoritet. Paulina Pfeiffers Judit har en varmt skimrande sopran, som nyanserar hennes ångest, hennes besatta beslutsamhet och förföriska sinnlighet. Hon har lämnat allt i begäret efter Blåskägg; barfota och med håret utsläppt tvingas hon av mannens spökhustrur klä sig i brudslöja för att spärras in för evigt. Men Mathias Clason ändrar på slutet och låter henne ta saken i egna händer!
Om Blåskäggs borg är en mångbottnad historia så stannar den knappt timslånga Trouble in Tahiti på ytan. Dinah och Sam försöker hålla fasaden uppe i den amerikanska förortsidyllen. Deras trötta äktenskap är en ö av meningslöst missmod, platta lögner och tigande tomhet. Här hjälper varken terapeuten eller gymmet.
Bernsteins häftigt dansanta rytmer och skenbart enkla men effektiva, lyriska melodier förebådar hans senare West Side Story. Hovkapellet och dirigenten Gregor Bühl växlar beundransvärt mellan Bartóks expressiva tonspråk och Bernsteins jazziga rytmik.
Mathias Clason och ensemblen roar sig och publiken med en elegant, underhållande och ironisk överdos av den amerikanska drömmens och populärkulturens 1950-tal och excesser i smaklös, fördomsfull söderhavs-technicolor. Ett gäng dansare koreograferade av Carl Olof Berg fyller och förgyller scenen, liksom vokaltrion Beatrice Orler, Klas Hedlund och Gunnar Lundberg; en lätt sofistikerad doa-kör av lockande reklamjinglar, tramstrudelutter och glättiga stämmor.
Ola Eliasson har hittat tonen både i den musikaliserade, amerikaniserade texten och den krisande manligheten under den oklanderliga kostymen. Susann Végh sjunger den frustrerade Dinah med Bernsteinbett och känsla; hon är rolig och rörande som vilset ömhetstörstande hemmafru och släpper loss i filmens underbara fantasivärld. För vad är vardagstristessens problem mot Trouble in Tahiti!
