Hjalmar Bergman är en unik, mycket svensk litterär röst – alldeles för sällan spelad. Han blandar karnevalistisk yra och dickenska figurer med lån från Strindberg och Ibsen. Han skildrar småstaden och Bergslagen som en spegel av vimlet efter det stora världskriget. En tid där snickarglädjen och gamla hierarkier konfronteras med rusig modernitet, plötslig men osäker rikedom via aktier och alltför ivrig företagsamhet.

Harald Hilding Markurell står åter på stora scenen. Philip Zandén gör en kvick, rörlig och skrupelfri karriärist som till utseendet mer liknar Emils pappa Anton än Edvin Adolphson som en gång gav rollen form och slug ilska via tv-teatern. Rödhårig är han dock – vilket ju är viktigt för det stora avslöjandet som är hämtat från ”Vildanden”. Markurell är ju nära släkt med Hjalmar Ekdal, det gör honom till tematisk och stämningsmässig länk mellan 1800-talet och Ingmar Bergman.

Kjell Bergqvist var från början tänkt att spela restauratören Markurell men fick diskbråck. Regissören Philip Zandén har därför valt att spela huvudrollen, möjligen är det därför första akten inte är färdig, den trevar sig fram utan att riktigt lägga fast vem Markurell är. Klass- resenär, visst. Rik, visst. Vulgär, kanhända. Ändå saknas friktionsytorna. Vi anar att det markurellska bullret ska täcka känslan av otillräcklighet men rollen är inte helt psykologiskt färdigknådad.

Ändå är det så att iscensättningen finner sin mening efter paus. Då hittar Zandén och dramaturgen Susanne Marko ett riktigt drama inuti folklustspelet, en äkta smärta som berör på allvar. På premiären spräcker Zandén läppen när han ska lyfta det tunga kassaskåpet och upplösningen blir oavsiktligt blodig men det ger hela avslutningen en bra, lätt nervig osäkerhet.

Scenbilden är en kulle med flaggstång och, tråkigt nog, syrenbuskar av plast. En brädvägg skapar också intima rum. Det hela är mycket spelbart. Koltrastar sjunger sommar.

Ingvar Hirdwall spelar perukmakaren Ström, skvallertant och slav åt Markurell och staden. Han är, förstås, underbart subtil som fördröjning och motstånd – men också farlig. När Markurell sårar honom biter han tillbaka och skapar tragedin.

Katarina Ewerlöf gör en fru Markurell som knappt kan läsa, en rivig kvinna som lärt sig älska sin man. Joel Spira spelar sonen Johan som en överklasslyngel, bortskämd och lat – men älskad av sin far. Slutet rör åskådaren, då när Markurell haft uppgörelsen med sin Gud och sin hybris och finner att sonen älskar honom trots alla fel och alla uppgifter om faderskapet.

Markurell lär sig att social hämnd straffar sig, att kärlek inte har med blodsband att göra och att gamla rävar kan lära sig att sitta. Även om premiären var aningen stel bör uppsättningen ha alla förutsättningar att hitta sin form och publik.