En åldrad man med mustasch, hög hatt och vinterrock smyger utför väggarna. Långsamt tar han sig upp på scenen där han knackar med käppen. Mannen på scenen lyssnar. Hur ska makterna ställa sig till 80 minuter av strindbergiana?
Börje Ahlstedt har skapat ett mycket personligt kompilat av Strindbergstexter och Strindbergsfakta detta jubileumsår, ett sekel jämt efter att nationalmonumentet gick bort. Den Strindberg han här gestaltar är uppenbarligen en man som granskar sitt verk mer uppgivet än mätt. Ahlstedt håller fram en svart, djupt egen skildring av den konstnärliga utsattheten – och han ställer den obarmhärtigt mot sin egen erfarenhet av skapandet.
”Strindberg ut och in” kallar Ahlstedt sitt verk som balanserar på en tunn lina av osäkerhet, också för publiken som på premiären blev något ställd. Istället för en trivsam Strindbergsafton med roliga citat där en storartad Dramatenaktör syresätter den strindbergska elden presenterar Ahlstedt en nedtonad brottningsmatch mellan otillräckligt och hudlöst – utgångspunkten för all seriös konstnärlighet. Han vänder ut och in på sig själv med ett slags provokativt trots .
Iscensättningen börjar med att Ahlstedt läser ur Ett drömspel, advokaten berättar om skilsmässor, det mänskliga som smuts. Så följer delar ur Fröken Julie – det underklassperspektiv som är Jeans – och Pelikanen, och så avslutas kvällen med att Ahlstedt läser långdikten Stadsresan.
Alla avsnitten, särskilt det sista, beskriver på olika sätt skapandet som plåga men också konsten som ett instrument på vilket författaren spelar med sig själv och sina lidanden som absolut och riskfylld insats.
Under kvällen övergår den där figuren på scenen alltmer till att bli en mänsklig skvader, ett slags August Ahlstedt som då och då berättar minnen, nästan alltid scener som belyser just det att bli hudflängd när man är som mest naken. Ibland kan han inte låta bli att utmana publiken, fråga om vi verkligen vill höra mer. Öppnar för närkontakten men sluter sig igen.
Börje Strindberg närmar sig allt mer den allra innersta punkt där det egna skapandet har sin rot – samtidigt som han inte kan låta bli att mästra publiken då och då. Särskilt när en mobiltelefon sätter igång en samba. Det är makterna, förstås.
Strindberg ut och in är en mycket speciell Strindbergstolkning – inte på något sätt friar den till sin publik. Tvärtom. Ahlstedt läser textavsnitten, låter åldringen tampas med krämpor och tungsinnet på scengolvet. Han flyttar fokus från dramatikern till skådespelaren, låter ett långsamt – närmast dystert – stämningsläge ta över. Han bjuder in svartalferna.
Ahlstedt läser det aldrig, ändå sammanfattar citatet kongenialt kvällen: ”där hänger på boklådsfönstret, en tunnklädd liten bok. Det är ett urtaget hjärta som dinglar där på sin krok”.
Här hänger det två.
