Betyg: 5 av 6
Det är trummisen Phil Rudd – som nonchalant sitter och kedjeröker, basisten Cliff Williams, och världens bästa kompgitarrist Malcolm Young, som i all sin anonymitet är AC/DC:s hjältar. Vore det inte för deras metronomtajta underlag skulle sångaren Brian Johnson och, framför allt, gitarristen Angus Young inte kunna briljera så mycket som de gör.
Vore de inte stomme, karm och madrass skulle de andra två inte ha någon säng att hoppa i.
Eller, den skulle gå sönder.
Det är faktiskt smått makalöst hur de får de där tre ackorden att svänga så pass. Och det är till och med estetiskt tilltalande när Malcolm och Cliff med nästan koreograferad precision tar några steg framåt, körar i refrängerna, och sedan återvänder på varsin sida om trummorna. Perfekt, snyggt och sanslöst hårt.
Nästan på dagen av forne sångaren Bon Scotts död, sätter kvintetten tonen i Globen direkt med en inledande, öronbedövande tecknad film – där de sexuella anspelningarna är så grova att de inte ens är anspelningar.
Kåta gubbar? Absolut. Kåt musik? Det kan du ge dig på.
Som fjärde låt i ordningen är nya Big Jack en flåsande, tafsande tokdänga, helt i linje med allt det AC/DC representerar, och därmed allt det man gillar. Efter det följer Dirty deeds done dirt cheap (hur bra som helst), Shot down in flames (ännu bättre, och dessutom en överraskning då den inte var med på turnépremiären) och Thunderstruck (ja, vad tror du?). Back in black-låtarna Hells bells, Shoot to thrill och You shook me all night long håller som låtar i sig precis den världsklass de alltid gjort, och framkallar dessutom en total masseuofori.
AC/DC är givetvis proffs (man får inte glömma att första upplagan av bandet startade 1973), och är därmed underhållare ut i fingerspetsarna hela konserten igenom. Men nog märks det att de går igång lite extra på det nya materialet. Dock utan att kunna ro hem det helt. Fläskiga War machine, tillsammans med redan nämnda Big Jack och inledande Rock 'n' roll train, smälter fint in i setet. Samma gäller inte för Black ice – en trist låt där Brian Johnsons röstresurser sviker – och Anything goes – nya skivans bästa spår som slaktas totalt av falsksång. Bluesen The Jack är också sömnig, men räddas åtminstone av att Angus fulstrippar.
Vissa tycker att AC/DC är svennig gubbrock; lite pinsamt och lite töntigt. Jaha, ni fattar ingenting. Jag har en djup respekt för det här bandet. Att man kan leverera sådana simpla, och ändå löjligt bra låtar, på det här sättet är svårt att greppa. Och när Angus mot slutet, med endast sin Gibson SG, sitt svett och sitt degiga skinn, lyfter armen inför 13 000 personer, då är han ingen sabla gubbrockare. Då är han världens hårdaste man.
