Truckförare Kurt har släppts ut från Erlend Loes absurda böcker och härjar fritt på Teater 23 i Malmö (för barn 6–10 år). I Kurt quo vadis? går han en kväll på glassig fest, där alla är doktorer och arkitekter med viktiga jobb och personsökare. Kurt krisar. Han vill också bli betydelsefull och förändra livet, kanske världen. Kurt ger trucken på båten och prövar lyckan med en dammsugare, som kan suga världen ren. Sedan jobbar han som läkare i Tyskland tillsammans med sin lille son Bud, som otippat talar flytande tyska när han tar ut nappen. Denna anarkistiska historia spetsas också av lätt politiska anspelningar och filosofiska funderingar.
Regissören Bengt Andersson och scenografen Sören Brunes har satt sin starka prägel på iscensättningen. Scenbildens påhittigt konstruktivistiska och flexibla scenrum påminner om duons lysande scenversion av Jockum Nordströms bok Sailor & Pekka på Teater Tre.
Kurt quo vadis? är en ruffigare uppsättning som kränger och svänger bland däck, rök och damm. Kurts bravader är hysteriskt knäppa med en del slapstickinslag. Rekvisitan används fyndigt, som när dammsugarattiraljerna kvickt förvandlas till en båt. Spelet går på högsta varv från start, det är kul när läkar-Kurt och läkar-Bud plåstrar om publiken, men ett tips till ensemblen är att det inte alltid blir roligare för att det är högljutt!
Också Månteatern i Lund prövar komiska uttryck i Ann-Sofie Báránys pjäs Dansa dina dinosaurier (från 6 år). Det är en allvarligt menad komedi för barn om kärlek. Scenbilden laborerar med flyttbara skärmar, kostymerna går i gräll pastell och mjukisbyx-orange och Mats Granaths musik etablerar känslor och stämningar. Också här finns det knasiga vuxna! Heddas mamma har blivit tokförälskad i en ensamstående pappa och egotrippat kärleksprilliga kuttrar de nykära i sin egen bubbla.
Lillemor Hjelms Hedda söker med sammanbitet motstånd och tyst-arg integritet en egen plats i den nya familjen. Barnen får på egen hand hitta samhörighet och tillhörighet. I Marie Parker Shaws regi är de vuxna så tröttsamt uppskruvade att de verkligen framstår som hårt drabbade av flamsig kärlekssjuka, i både barnens och publikens ögon. Kanske har man inte fullt ut vågat lita på pjäsens mörka stråk och uppsättningen tappar balansen mellan komedi och allvar.
