Ionescos absurda Noshörningen är en fantastisk pjäs som kan tolkas på en mängd olika sätt. Texten skildrar den sköra gränsen mellan det mänskliga och det djuriska, en längtan efter att slippa det individuella ansvaret att tänka och ta ställning för att istället få bli en del av en hårdhudad flock. Att låta all samlad aggression växa ur pannan som ett horn och att utan medkänsla skoningslöst slåss för den egna betesmarken.

Unga Tur, avantgardistisk lillasyster till Turteatern, genomför nu sin årliga Paradisofestival där Noshörningen är huvudnummer och just en vildsint provkarta på olika tolkningsmöjligheter. Olle Jernberg, nyligen färdigutbildad på Teaterhögskolan, ger publiken en mängd förslag på läsningar och lösningar. Inledningsvis påminner han publiken om att antalet döda genom tiden rejält överstiger den lilla skock som har förmånen att leva just nu – på ett plan låter Jernberg pjäsen bli en zombiefilm där noshörningarna är rödögda monster som vill utplåna livet som spröd existentiell kategori och möjlighet.

Scenen är inklädd med svart plast, några vita byggklossar blir bord, stolar eller stapeldiagram när Unga Tur så småningom ska berätta om sin ansökning om bidrag till kommunen och själva avsikten med uppsättningen. Dramat ska, bland annat, skildra hur svårt det faktiskt är att förstå verkligheten om man saknar ideologiska verktyg. Det är knappast något tolkningen egentligen beskriver men det blir förstås ändå en del av den kalejdoskopiska analyspalett Unga Tur erbjuder.

Huvudrollen kontoristen Berengér spelas här androgynt av en kvinna, starkt tolkad av Lovisa Andersson. Mot slutet blir stycket allt mer ett queerdrama. Då står Berengér med sin något motvilliga flickvän, spelad av Maia Hanson Bergquist som ironiskt prövar olika sätt att vara kvinnlig, och säger: Vi skadar ju ingen, varför vill någon skada oss? En replik som klingar hbtq rakt igenom och ger ännu en tolkningsskärva.

Olle Jernberg lägger sin version nära den ironiska klassikerdemontering som Nils Poletti lagt grunden till. Han gör Ionescos pjäs till filmen Terminator där scenen till sist vimlar av leriga massförstörelsevapen. På väg mot undergången liknar uppsättningen stundtals en Tatifilm med en försynt slapstickshumor och underliga bihandlingar.

Ensemblen består av åtta unga aktörer med olika bakgrund, flera kommer direkt från olika Teaterhögskolor. Gruppen samlar en spretig, intensiv och mycket sevärd energi som blir ett kitt för denna uppsättning som anarkistisk och viljestarkt prövar sig fram genom verklighet och filmisk mardröm.