När koreografen Gunilla Heilborn gör ett försök att återupprätta Akademien, handlar det inte om de aderton som instiftades av GustavIII och som nyligen delade ut årets Nobelpris i litteratur. Snarare pekar den lätt kitschiga scenografins pelare, placerade på en randig heltäckningsmatta à la hotellobby, mot den skola för filosofiintresserade greker som Platon grundade i Aten för 2400 år sedan. Av antikens heliga olivlund återstår bara några urnor med dekorativa växter, men ekot av träd som faller för sågen hörs fortfarande - påminnande om hur Tjechovs körsbärsträdgård århundraden senare också föll för en ny tids intåg.

I den nutida Akademien dyker dock bara fyra medlemmar upp – de flesta andra är döda – och poserar som på Rafaels målning ”La scuola di Atene”. Även om föreningen som nu vill bygga upp Akademien är kraftigt reducerad, är den desto mer talför. Heilborns mångåriga medarbetare Johan Thelander och Kristiina Viiala har fått sällskap av Ludvig Daae och engelsktalande Zoë Poluch. Föreställningen är en räcka scener med mycket prat och lite dans. Något snopet med tanke på att dansen fick ta uppfriskande stor plats i koreografens förra oeuvre, den melan- koliska roadmovien ”This is not a love story”.

Med det sagt är det naturligtvis fullt av absurda kvaliteter i de stillsamma lakonismer med vilken Heilborn & co än en gång uttrycker vår längtan efter mening och sammanhang. Medan Miriam Helledays ljus ironiskt kastar magiska skuggor eller ful kyla över scenen, diskuterar dansarna med stort allvar begrepp som ”användbarhet” och ”måttfull generositet” – ibland bär de vita klädnader som för att ge historisk dignitet till sina ord.

Kristiina Viiala har en suverän förmåga att långsamt leverera funderingar som är på en gång djupsinniga och prosaiskt vardagliga. Med oskyldig uppsyn påstår hon att den fria viljan inte har en chans mot universums expansion – medan hon flyttar runt leksakshästar. Kvartetten förlorar sig också i astrologi; Ludvig Daae stegar noggrant upp sitt stjärntecken väduren för en måttligt imponerad Johan Thelander, som vill ha ett annat perspektiv.

Kim Hiorthøys bakåtlutade men uppfordrande musik skapar stämning och får dansarna att sjunga. Alla har sina livsteorier, och när de skaver uppstår sällsam humor. Det är lätt att sympatisera med denna samling sökare som speglar samtidsmänniskans vilsenhet och föreställning om att civilisationen kanske var ärligare på fjäderpennans tid. Ändå längtar jag efter mer av Johan Thelanders prövande rörelseriktningar – dans som uttrycker lika mycket som ord.