I pjäsen Gå genom ett berg blandar Niklas Rådström poesi ochkomik med dokumentärt material baserat på intervjuer med människor som gått igenom svåara depressioner.
Foto: Jurek Holzer
För att missa hans kärlek till teatern måste man vara både döv och blind. För i källaren på Brunnsgatan fyra sitter Niklas Rådström och äter syltkakor och talar glödhett om scenkonsten, skådespeleriet och nya pjäsen Gå genom ett berg. Pjäsen, som just nu spelas på Kristina Lugns teater, är hans regidebut.
–Jag har velat regissera i flera år, tänkt att det skulle vara kul. Jag tycker om praktiskt arbete och teaterarbetet handlar en del om att lösa praktiska problem, säger han.
Gå genom ett berg, som hade premiär i fredags, är en depressionsskildring, ett försök att berätta om ett stort och vanligt folkhälsoproblem.
–Psykiatrin har visserligen hamnat i fokus på senare år, men diskussionerna handlar om tunga psykotiska patienter, om hur allmänheten ska skyddas från farliga människor på stan. Det är väl gott så, men det finns också en oerhört stor psykisk ohälsa som handlar om vanliga människor, där de själva och deras anhöriga drabbas svårt. Depression kan vara ett direkt livsfarligt sjukdomstillstånd, där den yttersta konsekvensen kan vara självmordet, säger Niklas Rådström.
Gå genom ett berg har karaktär av collage och det är tveksamt om det ens finns några direkta roller i den, säger Niklas Rådström. Formen intresserar honom – dokumentärt material baserat på intervjuer med människor som gått igenom svåra depressioner blandas med både poesi och komik.
Är syftet med pjäsen att öka förståelsen för depression?
–Ingen kan se den här pjäsen och gå härifrån med en färdig bild av vad det är att vara deprimerad, eller veta vad samhället ska göra åt det. Min dröm är att man går härifrån med en känsla av att man har förstått mer, att det känns naturligare att tänka på utan att det komplicerade i ämnet har försvunnit.
Hur nära ligger ämnet dig själv? Du har också drabbats av depression.
–Ja. Men det handlar inte om mig på det sättet. Men visst har mina erfarenheter hjälpt mig när jag har skrivit. Framför allt har jag förståelse för vilket komplext skeende en depression är.
Förra året kom Niklas Rådströms självbiografiska roman En handfull regn, som också resonerar kring självmord och depression. Boken skrev han parallellt med Gå genom ett berg. I våras sattes pjäsen De onda upp på Göteborgs stadsteater, en pjäs om barn som mördar barn.
Dina ämnesval gör att du ibland betraktas som en allvarsam författare. Är du det?
–Jag gillar inte den där sortens kategorier. Okej, jag har tagit upp allvarliga ämnen, det kanske jag har gjort, men man vill ju berätta om sådant som känns meningsfullt och det går inte om man inte kan förhålla sig lätt till det. Så här, jag tror till exempel på kärlek, fred och broderskap. Men att säga det högt utan lätthet och ironi blir ju så jävla corny så det liknar ingenting.
Är det så du lever ditt vardagliga liv också, med både humor och allvar?
–Ja. Det är så man måste leva för att det ska bli meningsfullt. Men det fungerar tvärtom också, allt det där som gör livet värt att leva – att umgås med vänner, äta god mat, när man ser på det med lite allvar blir det meningsfullt.
Hur är det att regissera sin egen text? Är det frestande med fria händer?
–Nja. Jag har strukit lite, men det gör alla regissörer. Och jag har ändrat tempus i en scen, det är allt. Staffan Göthe sa en gång att det är viktigt att vara texten trogen när man regisserar och det tycker jag också man ska vara. Men det är klart, ensemblen har ju haft lite tillgång till författaren, det här är ju min text. Nu har jag ingen regissör att skylla på som har missförstått. Allt fel är mitt! När vi hade läst manus i en vecka bestämde vi oss för att skicka författaren till Paris, då kunde vi snacka vad skit som helst om honom, haha.
Förra veckan hade även filmen Maria Larssons eviga ögonblick premiär. Agneta Ulfsäter Troells bok har blivit till manus av Niklas Rådström i samarbete med Ulfsäter Troell och hennes make, regissören och fotografen Jan Troell. Filmen har utsetts till Sveriges Oscarsbidrag.
–Det är kul, kul, kul. Men det är Jan Troells film. Den hade aldrig sett ut som den gör utan honom. Den är så typiskt troellsk, allt det man älskar med hans filmer, sinnet för detaljer.
Niklas Rådström har gett ut över 30 titlar och fått flertalet utmärkelser, bland annat Augustpriset och Aftonbladets litteraturpris och Piratenpriset, och han mottas nästan alltid väl av litteraturkritikerna.
–Ja, jo, det har väl blivit någon utmärkelse.
Nu är du ganska blygsam. Jag tycker att det verkar som att det mesta du rör vid blir till litterärt guld.
–Det märks inte när jag deklarerar.
Men är du stolt över dig själv?
–Självklart. Alla människor vill ju ha bekräftelse. Det vore absolut löjligt att påstå något annat. Klart man vill ha många läsare, och priser kan ge en frihet att fortsätta göra det man vill. Jag skulle aldrig göra något av det jag gör om jag inte hade förhoppningen att det skulle nå fram!
Och nå fram verkar det göra. För några år sedan satt Niklas Rådström på pendeltåget och såg att kvinnan mittemot läste en av hans romaner. Han chansade, lutade sig fram och frågade om hon tyckte att den var bra. Kvinnan älskade den och frågade tillbaka om han möjligtvis själv hade läst boken.
–Jag fick ju erkänna att jag hade skrivit den. Men det är ett fint exempel på att det viktigaste och starkaste är när ens arbete når fram till den enskilda individen, när man kan se folk i ögonen efter att man skapat, säger Niklas Rådström.
