Det är sjunde året i rad som seriebiblioteket Serieteket arrangerar en seriefestival. I lokalen som huserar Nordens största samling av serier kommer det bland annat att visas nya avsnitt av South Park, hållas kurser i animering och serietecknande och delas ut pris till bästa fanzine. Kristiina Kolehmainen, chef för Serieteket och festivalgeneral, hoppas att festivalen kan bidra till att öka intresset för serier och animation bland vuxna.

– Det finns en tendens i Sverige att se serier som något för barn medan det i andra länder betraktas som en konstart. Ibland kommer det in oroliga föräldrar hit som tycker att deras barn ”bara” läser serier men då brukar jag svara att de ska vara stolta över att deras ungar kan läsa både text och bild, säger hon och skrattar.

Kristiina Kolehmainen är ”en inbiten, på gränsen till besatt, serieälskare”. Trots att svenska serier som Charlie Christensens Arne Anka och Martin Kellermans Rocky satt Seriesverige på kartan tycker hon att serier ofta skuffas undan till förmån för ”finkultur”.
– I Frankrike skulle kulturministern komma springande på stört för att inviga en sådan här festival men så långt har vi inte kommit än i Sverige, säger hon.

I stället blir det kulturborgarrådet Roger Mogert som inviger festivalen som bland annat får celebert besök av den legendariske serietecknaren Gilbert Shelton, känd för Freak Brothers, serien om den knarkande och supande trion som driver med det amerikanska samhället. Bröderna ska bli film och Sheltons teckningar håller just nu på att förvandlas till lerfigurer som sedan ska filmas på samma sätt som den populära serien Wallace & Gromit.

– Det är skitkul att mina karaktärer äntligen blir rörliga, jag har gjort flera försök tidigare men det har alltid runnit ut i sanden. Men nu har vi kommit rätt långt och jag håller just nu på att rekonstruera brorsornas lägenhet så att den ser så där riktigt svinig ut som i seriealbumen, säger han.

Shelton beskriver sina serier som socialsatir men att de skulle vara politiska vill han inte gå med på.
– Politik förändras ju hela tiden och jag vill att mina figurer ska kännas aktuella så jag håller mig mer till teman. Men jag gillar att ironisera över knarkförbud och yttrandefriheten och sådant som jag själv garvar åt, sen får man kalla det vad man vill, säger han.

Att locka till skratt är inget som serietecknaren Åsa Grennvall har som mål. Hennes seriealbum Det känns som hundra år (1999), Mie (2000), Sjunde våningen (2002) och Det är inte värst sådär i början (2003) tar upp ämnen som misshandel, självmordstankar, ångest och dåligt självförtroende. I dagarna kommer Ett familjealbum där vi får möta olika familjemedlemmar och deras perspektiv på livet.

– Det kan tyckas mörkt och det är det väl i jämförelse med många av de traditionella serierna som finns. Jag vill gå djupare och analysera och det behovet har man ju inte när man är lycklig. Det är det svåra som skapar de intressanta frågeställningarn och det är där jag alltid hamnar, berättar hon när vi träffas på Serieteket där hon ska vara med i en paneldebatt med andra unga svenska serietecknare, bland andra Anneli Furmark och Joakim Lindemark.

Att svenska serier i högre grad än andra präglas av ett slags vemod är något hon själv tycker sig ha märkt, även om hon är noga med att poängtera att det finns undantag.
– Vi har väl lite av den berättartraditionen i blodet. En av mina främsta förebilder är Lars Norén, jag blir liksom styrkt av hans texter. Kanske finns det de som blir det av mina serier också.

Att välja seriestripen som uttrycksform har aldrig varit en självklarhet för Åsa Grennvall. Hon började teckna serier när hon var 24 år, i samband med att hon kom in på Konstfack.
– Jag har alltid skrivit och med serietecknandet har jag hittat ett sätt att uttrycka mig både i ord och bild. Det passar mitt sätt att berätta, säger hon.

Nu har Konstfack en utlokaliserad institution för animation i Eksjö men att rita för filmduken har aldrig varit aktuellt för Åsa Grennvall.
– Det känns inte så intressant att få alla att röra sig, mina karaktärer duger bra som de är på pappret.