Hur laddar man inför mötet med en av den intellektuella konstens verkliga gullegrisar? En man vars verk består av högtflygande poetiska förslag på hur mänskligheten ska fortleva i svävande bubbelvärldar och där samtidskonsten föregår vetenskapen.
Grundlig research, ett fast handslag och knivskarpa frågor, blir svaret.
Först kan du väl berätta om installationen.
–Nej. Jag vill tala om en annan sak. De flesta spindlar är blinda, eller ser väldigt dåligt. De navigerar med hjälp av ...
–Måste du vara här?
Tomás Saraceno spänner ögonen i konsthallens presschef som satt sig på en pall på behörigt avstånd. Påtalar att hon borde vara superstressad, eller i alla fall ha något bättre att göra än att sitta här. Han viftar således ut henne med vänsterhanden och fortsätter:
–Så. Jo, spindelhonan memorerar stjärnkartan och navigerar med hjälp av den, som en gps.
Hur blev en konstnär som du initialt intresserad av spindlar?
–Jag är inte intresserad av spindlar–bara av näten! Det finns de som inte ens gör ett nät och så finns det arter vars nät är tvådimensionella och de intresserar mig absolut inte. Tredimensionella nät, som det som svarta änkan bygger, säger något om universums geometri. Det är min inspirationskälla.
Vägen till universums grundläggande struktur och beskrivning av densamma går alltså via spindelnätens välorganiserade virrvarr och tolkas, som i det nya verket ”14 miljarder”, med hjälp av en modell som tog två år att skapa. Ett intimt samarbete mellan konstnärer, spindelforskare, astrofysiker, ingenjörer och arkitekter ligger bakom det befintliga verket i svart nylontråd, 16 gånger större än den digitala ursprungsmodellen.
–Ingen har klarat av att scanna in och tolka ett tredimensionellt spindelnät tidigare och ändå är det en av de vanligare förklaringsmodellerna till vad som faktiskt hände efter The big bang. Kanske förstår du nu vikten av det här projektet?
Kanske, eller kanske inte. Men Tomás Saracenos metod att med hjälp av en skiktlaser kunna påvisa strukturer som hjälper mänskligheten att ta ytterligare steg – för det är så Saraceno ser på sitt arbete – är förstås behjärtansvärt.Ett slags konstens ”millennium simulation”, men där universum formeras i ateljén istället för i datorn. Själv hänvisar han till den tyske arkitekten Frei Otto, innovatören inom byggnadskonst med stora spännvidder som specialitet och som bland annat ritat Olympiastadion i München.
–Vi vill arbeta ihop, låta nyfikenhet, intresse och entusiasm göra skillnad. Att våga gå över gränser och bryta mot regler som varit fastslagna i generationer. Det förstår du, kan ändra människans tankebanor, säger Tomás Saraceno.
Tre män ur hans team uppenbarar sig plötsligt i rummet – de har alla hjälpt till med att knyta samman nätet, men har annars olika specialiteter. Men de skickas obarmhärtigt ut, eftersom ”de väl har annat att göra”.
Du bryr dig inte om spindlar, men måste ändå ta hand om dem eftersom de är dina verktyg, eller?
–De är mina bebisar, men jag klappar dem inte. Varje dag åker jag till djuraffären och köper flygfän år dem. Och i min ateljé är det alltid fullt av flugor.
Men det kan inte vara lätt att resa med svarta änkor?
–Jag har dem i en burk under armen... Nej, inte riktigt men jag tar med dem överallt. Det har gått bra så här långt.
Inga olyckor med förlupna spindlar eller trängda änkor som biter i försvar, ändå vill inte Saraceno ha kvar spindlarna i akvarierna när utställningen öppnar.
–Nej, det handlar inte om spindlar, utan om näten. Remember?
Jo visst, jag minns. Tänker inte ta upp de ”husspindlar” som just nu vistas i mörker, eftersom de väver på natten, i ett angränsande utställningsrum. De väver konst kring genomskinliga glasballonger, medan husse övervakar processen noggrant.
Med visionen om nya levnadssätt och Saracenos tillvägagångssätt blir den enkla jämförelsen den visionära vetenskapsmannen, som drömmer om flygande molnformade samhällen som drivs av solenergi.
–Vaddå drömmer? Det kan vara verklighet imorgon. Jag har kontakt bland annat med Nasa, som förresten har långtgående planer på att skicka ut en svart änka i rymden för att se hur näten påverkas av tyngdlöshet.
Inser så sakteliga att inget är omöjligt för denna konstens egna heliumballong och att det sannolikt är min egen oförmåga att se utanför det jag förstår som är orsaken till min irritation. Bekännelsen möts av ett stort leende, och sedan konstaterar han att alla isolerade sfärer är svåra för människan. ”Se bara vad som händer med människor i Big brother”.
–Men om vi ska kunna skapa en ny planet måste vi först lära oss att leva på den här, och det säger jag trots att jag är för kolonisation av andra planeter.
