Det är den 15 april 1971 och i Ulricehamn sitter 12-åriga Sara Ljungcrantz och skriver brevet som hon inleder med ”Vill du göra mig LYCKLIG?” Egentligen är det mer en bön än en fråga. För hon måste ju, det är helt nödvändigt, få rollen som Fideli i den planerade filmversionen av barnboken Den vita stenen. Snabbt skickar hon iväg brevet, adressen hittade hon i en Kamratposten: Astrid Lindgren Dalagatan 46 113 24 Stockholm.

Jo, visst vet hon att det är Gunnel Linde som skrivit historien.

- Men jag tänkte att Astrid som ändå var världsberömd måste känna Gunnel och kunna tipsa om mig.

Genom åren skrev de mer än 80 brev till varandra, Astrid Lindgren och Sara Ljungcrantz. Under de åren hann Sara bli vuxen, gifta sig och få tre barn medan Astrid Lindgren skrev Bröderna Lejonhjärta och Ronja Rövardotter, bland mycket annat. Nu finns deras brevväxling samlad i boken ”Dina brev lägger jag under madrassen” – med undantag av det första brevet som Astrid skickade.

- Det rev jag sönder och spolade ner på toaletten. Eftersom hon blev så arg på mig. Jag var ju inte diplomatisk precis:

”Sedan tycker jag att de som spelade Tommy och Annika, spelade urdåligt. Det märktes att de var malliga. Varför hade de moderna kläder? Jag ville att Annika skulle ha spetsklänning och flätor. Nu till Karlsson på taket. Visserligen har jag (som tur är) aldrig sett hela teatern. Bara stumpar i TV. Men dåligare skådespelare ser man sällan /…/”

Hon studsar upp från sitt köksbord i Borås, hon som numera heter Sara Schwardt, och döljer ansiktet i händerna av ren skam. Erkänner vilka våndor hon haft inför att publicera breven från den där flicka som den gången kände sig så ful och utanför och blev mobbad - samtidigt som hon var övertygad om att hon skulle bli skådespelare, en lysande sådan, och snart vande sig vid att lätta sitt hjärta för Astrid Lindgren. Också efter att hon tvingats inse att hon inte fick rollen som Fideli…

- När jag skrev mitt första brev var jag övertygad om att Astrid skulle svara. Sedan skämdes jag förfärligt och bad om ursäkt: ”Nu när jag var så jävelens dum att jag skrev till dej om den där dumma saken får jag skylla mej själv att du tycker jag är dum”.

Astrid Lindgren förstod, bad själv om ursäkt: ”/…/ kanske skrev jag något till dig som gjorde dig ledsen, jag minns inte så noga, men det var i varje fall inte min avsikt. Voj, voj, voj, vi skriver alla ibland saker om vi inte menar/…/”

Så knöts ett band mellan Dalagatan i Stockholm och en tvärgata i Ulricehamn, mellan den världsberömda författaren och flickan som kände sig som om hon kom från en annan planet. Redan på ett tidigt stadium lovade de varandra att inte visa breven för någon utomstående.

Så det är sant att du la Astrids brev under madrassen?

- Det är inget jag minns men säkert var det så. Astrid var min hemlighet – och ett oerhört stöd under de där åren som var så svåra.

Barndomsbilderna visar flickan som hon fortfarande har svårt att se och ta till sig; sötnosen som växer upp till en ung skönhet. Detta som Astrid Lindgren påpekar i brev efter brev. Sara själv betonar mer känslan av att vara ful och äcklig.

Kamraternas ord gav djupa sår, alla är inte läkta.

- Många har säkert haft en värre barndom än jag. Men det var mycket bråk hemma, jag var först barnet som mina föräldrar inte riktigt förstod sig på. De var båda lärare och vana vid snälla barn, jag var jobbig och provokativ och skolkade. Eller säg så här: Det var krig mellan mig och övriga världen och på frontlinjen stod mina föräldrar. Till slut såg de till att jag blev inlagd flera månader på ungdomspsyket – utan diagnos. Det var ett fruktansvärt övergrepp, jag var bara 13 år.

Visste Astrid?

- Efteråt berättade jag för henne. Också att pappa slog mig, vilket hände.

Pingstdagen 1973 försäkrar Astrid Lindgren i ett brev:

”/…/Ockockock, det finns många föräldrar som inte vet ett jota om kärlek, hur man ger det och hur man får det /…/Nej, nej, jag tror inte du har utsatts för ständig misshandel, jag förstår bara att du inte har fått den barndom som du skulle ha haft. Men du är klyftig, jo, då det är du visst det, och jag tror att du klarar upp det mesta när du fått växa till i ålder visdom och nåd.”

Ett halvår senare slår hon fast, tröstande:

”Sara, mi Sara, life is not so rotten as it seems ibland”.

- Hon gav mig hopp. Som författare rörde hon sig över alla gränser, det kändes hon såg över till min främmande planet.

Så det viktigaste med er brevväxling …

- … var nog att jag kände mig förstådd. Först var det förstås oerhört märkligt att hon var Astrid Lindgren, den författare jag beundrade och älskade. Hennes första svar sprättade jag upp med en brevkniv. Sen blev hon mer som en vän som jag skrev till, fort och slarvigt. Och vars svar jag sprättade upp med tummen. Det som idag förvånar mig mest är att hon var så öppen med sina egna bekymmer, att hon lämnade ut så mycket till en liten flicka i Ulricehamn.

I början av maj 1973 erkänner Astrid Lindgren ”Jag har haft en rätt svår tid med mycket sjukdom bland mina närmaste vänner och även en massa annat som har gjort mig down-hearted, På något sätt känns allt sådant intensivare när det är vår, tycker jag, Jag har två kapitel kvar på min bok, två svåra kapitel Hålla tumme, är du snäll!/…/”

Vad svarade du?

- Ingenting. Det skäms jag för idag. Varför var jag så fruktansvärt självupptagen? För det var ju de ställena, där hon berättade som sina personliga saker, som betydde mest för mig.

Men du var ju ett barn?

- Jo, jag vet. Men om jag fått skriva om de där breven skulle jag ägnat mycket mer utrymme åt hennes problem.

Då hade Sara fullt upp med sina egna. Med familjen och kamraterna och skolan som hon mest skolkar ifrån tills hon själv ber att få flytta till ett fosterhem.

- Det blev inget fosterhem, det blev mormor i Håralycke. Och det tyckte Astrid var bra. Men när jag sedan började bråka med mormor också blev hon upprörd, bad mig se mormors situation. Hon var ju själv både mormor och farmor. Och sen berättade jag det där med rökningen.

Astrid Lindgren knattrade omedelbart iväg en protest, betonade hur farlig och vanebildande rökning är – och lovade på sittande fot att om Sara avstod från att röka fram till sin 20-årsdag skulle hon få tusen kronor.

Sara hinner fylla 26, då har hon hoppat av skolan efter nian, haft mängder med ströjobb och är nu på väg tillbaka till Sverige efter några månader i Grekland:

”Jag är inte i någon ekonomisk krissituation, men det skulle ändå kännas väldigt roligt om det damp ner tusen ”spänn” i brevlådan /…/.”

Astrid Lindgren håller sitt löfte.

– Det är väl nästan det pinsammaste i vår vänskap; att jag tiggde den där tusenlappen. Så här efteråt kan jag också ångra mina försök att frälsa henne. Nej förresten, ångra är fel ord. Det finns en kärna i de där omvändelsebreven som jag fortfarande kan stå för, men idag skulle jag uttryckt det på ett annat sätt.

Sara är 18 är när hon får sin religiösa omvändelse. Hon beskriver det som en period av sökande, av frågor och tvivel fram till det ögonblick…

- … då det kändes som en tung börda plötsligt lyftes av mig och i stället fick jag känslan av att vara omsluten av någon som ville mig väl. Från den stunden har jag känt: Nu behöver jag inte oroa mig för någonting.

Det är i mars 1981 som Astrid Lindgren beklagar:

”Det låter så underbart när du beskriver hur det är att tro, och du beskriver det på ett så inträngande sätt, så man måste avundas dej och önska att man själv fick den där upplevelsen som du hade för fyra år sen. Kanske kan jag få det någon gång i en framtid, just nu kan jag inte känna det så tyvärr. /…/”

Astrid Lindgren dog den 28 januari 2002. Sara minns dagen, minns tv-programmen som sändes efteråt, minns sin egen sorg.

- Mot slutet blev breven färre men vi tappade aldrig kontakten helt. Och trots att vi aldrig träffades kändes det som att förlora en vän. Sista brevet kunde jag aldrig skicka: ”Idag, när jag såg din bok i barnens bokhylla kände jag hur svårt det är att vara människa och längta efter människor. För första gången sedan evigheternas tider ville jag fatta pennan, jag hade så förtvivlat gärna velat anförtro mig. Åt dig, käraste Astrid, jag är säker på att du hade förstått. Kärleksfullt Sara.”

Men ni träffades alltså aldrig?

- Det var inget jag drömde om. I stället tänkte jag: Om vi träffas kanske allt blir förstört. Det passade oss att vara just brevvänner och mötas i de skrivna orden.

Sara Schwardt lutar sig tillbaka vid sitt köksbord, bländad av solen som plötsligt vräker in genom fönstret. Hennes liv idag kan sammanfattas så kort att det ryms utanför solflödet: Hon är frånskild, lever ensam, arbetar som lokalvårdare.

- Fast jag säger inte så. Jag säger att jag är städerska. Om det är något jag ångrar så är det att jag inte tog mig själv och mitt skrivande på större allvar. Hade jag följt Astrids råd bättre hade mitt liv blivit annorlunda…

Du är 54 år, än är det väl inte försent…

- Du har rätt. Och en del har jag skrivit, som en novell i Kommunalarbetaren och tre år i en personaltidning. Nu kommer boken. När jag första gången tog kontakt med Lena Törnqvist som gick igenom Astrids arkiv på Kungliga biblioteket var jag mest intresserad av att få tillbaka mina originalbrev, byta dem mot kopior. I stället föreslog hon att det skulle bli en bok. Jag sa ja direkt, övertygad om att det jag skrivit skulle censureras, redigeras. Så blev det inte. Nu får jag lita på andras omdömen, att de som säger att det blir en bättre bok så här har rätt.

Vad är svårast att lämna ut?

- Allt om pappa. Han är död idag men på slutet kom vi varandra nära, kunde verkligen försonas. Därför gör det ont att lämna ut det som var dåligt. För han var ju så mycket mer än den där dåliga pappan.

Vi måste förlåta människor som gjort oss illa, säger hon allvarligt. Vi måste förlåta för vår egen skull.

- Det tror jag Astrid visste. Jag älskar det roliga i hennes böcker men allra mest fäster jag mig vid allvaret. När jag tänker på Astrid idag tänker jag på den berömda och begåvade författarinnan, den som så många fick möta. Men hon hade en annan sida. I slutet på ”Pippi i Söderhavet” tittar Tommy och Annika in till Pippi där hon sitter ensam med ett tänt ljus. Den ensamheten fanns också hos Astrid. De andra barnen lekte hon med - men jag fick komma in en stund och sitta med henne framför det där ljuset. Det fick inte så många andra.

”Det händer att jag sätter mig där fortfarande” lovar Sara Schwardt sin brevvän Astrid tio år efter hennes död. Så slutar deras gemensamma bok.