”Tjärdalen” hade motiv från hennes barndoms Västerbotten. Ecksträsk kallade hon byn som hon berättar om där och i ”Hjortronlandet” som kom 1955. Missenträsk heter, som bekant, den by där hon själv hade sina rötter, och dit hon så småningom flyttade tillbaka.
Hon befäste sin ställning i den litterära världen med romanerna ”Regnspiran” 1958 och ”Bära mistel” 1960. Mindre känt i dag är kanske att Sara Lidman också skrev dramatik på 50-talet. ”Job Klockmakares dotter” och ”Aina” hette två av hennes dramer.

Den 2 juni 1960 var en liten notis införd i SvD med rubriken ”Sara Lidman till Afrika”. ”En författare bör se så mycket av världen som möjligt för att öka sin erfarenhet och för att möta nya människor och problem”, sade fru Lidman - så titulerades hon - till SvD.
Det var ett profetiskt uttalande. Sydafrika var det land hon reste till, och en del av de människor hon blev vän med hade mörk hudfärg. Hon åtalades för brott mot raslagarna och tvingades lämna landet redan 1961. De afrikanska erfarenheterna gav
stoff till två romaner, ”Jag och min son” 1961, och ”Med fem diamanter” 1964.
Därefter skulle det följa 13 år av dokumentärt författarskap innan Sara Lidman vände tillbaka till skönlitteraturen.

Efter en resa till Nordvietnam gav hon ut intervjuboken ”Samtal i Hanoi” 1966, och hon kom snabbt att bli en portalfigur inom den svenska Vietnamrörelsen. Men hennes politiska engagemang begränsade sig inte till tredje världen. Tillsammans med fotografen Odd Uhrbom reste hon till Svappavaara, och samarbetet resulterade i reportageboken ”Gruva”. Den kom ut 1968, och flera av deltagarna i den stora gruvstrejken året därpå vittnade om att de inspirerats av boken.

Första delen av det som skulle bli Sara Lidmans litterära magnum opus, det hyllade Jernbaneeposet, där hon återvände till Ecksträsk, nådde den läsande allmänheten 1977. ”Din tjänare hör” inledde en brett upplagd serie romaner om koloniseringen av Norrlands inland. ”Vredens barn” (1979), ”Nabots sten” (1981), ”Den underbare mannen” (1983) följdes av
”Järnkronan” (1985), och ”Lifsens rot” som kom 1996. Den del som kom att bli den sista, ”Oskuldens minut”, gavs ut 1999.
De politiska barrikaderna lämnade hon emellertid aldrig. Enbart under de senaste åren har Sara Lidman tagit till orda i flera debatter, om Norrland och norrlänningar, om pornografi, om dagens syn på Vietnamkriget. Flera volymer med politiskt och socialt inriktade texter har getts ut genom åren, den sista så sent som förra vintern, under titeln ”Kropp och skäl”.