Det går inte att tala om Vladimir Majakovskij utan att tala om Lili Brik. Lili Brik, det är kvinnan på omslaget till diktvolymen Om det där, hon med ögonen, hon som han dedicerade allt han skrev till.

Det går som sagt inte att gå förbi henne, men man har försökt. De sovjetiska litteraturideologerna ansträngde sig till det yttersta att förtiga Lili Brik, att helt enkelt retuschera bort henne ur nationalmonumentets biografi. Där det inte gick att helt förneka hennes existens omnämndes hon som ”en förment vän till Majakovskij”.

–Hon insåg att hon höll på att raderas ur historien och var på väg in i glömskan, och det ville hon förstås inte. Jag tror att det var därför hon var så generös mot en ung forskare från väst, och gav mig så många dokument och bilder, säger Bengt Jangfeldt.

Bengt Jangfeldt blev bekant med Lili Brik, och en rad andra personer som stått Majakovskij nära, på 1970-talet när han bodde i Moskva under arbetet dels med sin doktorsavhandling, dels med Den vrålande parnassen, en bok om den ryska futurismen som han skrev tillsammans med Gunnar Harding. Under åren därefter arbetade han mycket med Majakovskijs texter, översatte bland annat flera av hans dikter, och gav ut den kompletta brevväxlingen mellan honom och Lili på både ryska och svenska. Han hade fått kopior av breven från Lilis man ­efter ­hennes död 1978.

Men under 1990-talet ägnade Bengt Jangfeldt sina krafter åt and­ra uppgifter och det var först för tre år sedan som han beslöt sig för att återvända till Majakovskij.

–Jag hade ju hoppats att när nytt arkivmaterial blev tillgängligt ­efter Sovjetunionens fall så skulle någon äntligen skriva en vettig bok om Majakovskijs liv. Men det kom aldrig någon, och när jag var i Moskva 2004, och besökte Lili Briks lägenhet som finns kvar i stort sett intakt, så slog mig tanken: jag gör det själv.

Resultatet blev biografin Med livet som insats, berättelsen om Vladimir Majakovskij och hans krets. Enligt Bengt Jangfeldt är det den första regelrätta Majakovskijbiografin över huvud taget, bortsett från de förljugna ­officiella levnadsteckningarna från sovjettiden.

För det var ju så att Vladimir Majakovskij, som själv under hela sitt liv ursinnigt hade stormat mot alla litterära monument, utnämndes till sovjetisk mönsterpoet endast några år efter att han hade gjort slut på sitt liv med en pistolkula. Året var 1930 och han hade ännu inte fyllt 37.

Majakovskij växte upp i ­Georgien. När han var tretton dog hans far, och familjen flyttade till Moskva. Medan han ännu var i tonåren började han engagera sig i den politiska vänstern mot tsarväldet och sattes flera gånger i fängelse.

År 1910 började han på en konstskola med siktet inställt på att bli målare. Det var där en konstnärsvän upptäckte Majakovskijs poetiska talang. Han introducerades i den krets av unga poeter som ­kallade sig futurister och gjorde 1912 sin debut som poet i futuristernas manifest En örfil åt den ­offentliga smaken.

Tre år senare träffade Majakovskij Lili och Osip Brik, ett judiskt äkta par, välbeställda, bildade, kulturintresserade, och ett par år äldre än han själv. De blev hänförda över hans dikter, de tog hand om honom, snyggade till honom, lärde honom ett visst mått av hyfs. Majakovskij blev passionerat kär i Lili – och nära vän med Osip som också gav ut en del av hans dikter. Så småningom flyttade de ihop alla tre, i enlighet med paret Briks, särskilt Lilis, okonventionella principer: hon älskade både Osip och sin unge poet, och Osip var inte lagd för för svartsjuka.

Alla tre var entusiastiska anhängare till bolsjevikerna, Osip arbetade till och med för Tjekan, den ökända hemliga polisen, under en period. Majakovskij deltog aktivt i propagandaarbetet, han skrev reklamslogans, filmmanus, teaterpjäser och dikter till revolutionens, arbetarklassens och par­tiets ära, omväxlande med kärleksdikter, bland andra den långa dikten Om det där.

Men han gjorde det i enlighet med futuristernas estetiska program. Han skrev rebelliskt, kantigt och bullrigt, ibland med en anarkistisk udd mot byråkratin. Han beskylldes av och till för obegriplighet, och mot slutet av 1920-talet när Stalin började dra åt skruvarna i sovjetmaskineriet, kom det flera tecken på att kommunistpartiet var på väg att ta sin hand ifrån honom.

–När han tog livet av sig 1930 var det en utbredd uppfattning i litterära kretsar att han gjorde det som en litteraturpolitisk protest, säger Bengt Jangfeldt.

–Och det var faktiskt någonting oerhört, att den hyllade bolsjevikpoeten begick självmord mitt under den första femårsplanen.

Men riktigt så enkelt kan nog inte självmordet förklaras, även om det förändrade kulturklimatet spelade en roll. Förhållandet till Lili Brik befann sig i kris – Majakovskij och Osip Brik var inte de enda männen i hennes liv, hon inte den enda kvinnan i deras, men varken Lili eller Majakovskij var så oberörda av varandras förhållanden ”utanför familjen” som Osip tycks ha varit.

Dessutom kan Majakovskij knappast beskrivas som någon harmonisk personlighet i allmänhet. Han var en närmast manisk spelare, och besatt av bacillskräck sedan barndomen.

–Jag skulle säga att han helt enkelt var en självmordsbenägen människa med manodepressiva drag. Han hade gjort självmordsförsök tidigare, och självmordet finns med som motiv i hans diktning ända från början.

Myndigheternas version, den som sedan kom att ingå i den sovjetiska historieskrivningen, var att Majakovskijs självmord helt och hållet hade personliga orsaker.

Och därefter var det dags för det som diktarkollegan Boris Pasternak kallade Majakovskijs andra död, kanoniseringen. Han förvandlades till monument, både bildligt och bokstavligt, och omsorgsfullt gjorda urval av hans dikter gavs ut i massupplagor.

Därmed började också hans biografi att friseras. Majakovskij, som levde ett privilegierat liv under 1920-talet, gjorde många utlandsresor och rörde sig då i ryska emigrantkretsar – han fick till och med en dotter med en exilryska i USA. Sådant passade inte in i bilden av den bolsjevikiske mönsterpoeten, lika lite som hans kontakter med en politiskt misshaglig person som Trotskij.

Lili Briks roll i Majakovskijs liv tonades ner i de officiella ­biografierna, för att till sist helt och ­hållet förtigas.

–Det var på 1970-talet. Det blåste starka antisemitiska vindar i Ryssland då, och Lili och Osip var ju judar, som så många andra av personerna i Majakovskijs närhet. Dedikationerna till Lili ströks ur dikt­ut­­gåvorna, man förnekade att Lili var hans stora kärlek, och lyfte i stället fram en annan, ­garanterat rysk kvinna som passade bättre in i bilden.

Och efter Sovjetunionens fall kan man nästan tala om en tredje död för Majakovskij. I Ryssland har litteraturvetarna av naturliga skäl ägnat sig åt att lyfta fram de många – och stortartade – 1900-talspoeter som sovjetmakten inte alls ville kännas vid, Marina ­Tsvetajeva, Anna Achmatova, Osip Mandelstam och andra. Intresset för Majakovskij har under de ­senaste femton åren varit i det närmaste obefintligt.

Frågan är förstås om han är värd att lyftas fram igen, han som, till allt annat han skrev, också komponerade hyllningsvers till Lenin och Tjekan, och aldrig sade ifrån när författarkolleger landsförvisades, avrättades eller drevs i ­döden på andra sätt. Var han verkligen en så stor poet?

–Ja, det var han, säger Bengt Jangfeldt med eftertryck.

–Allt han skrev var naturligtvis inte bra, men det finns rader i hans diktning som är fullkomligt lysande. Han var en expressionistisk poet, alltid med det egna ­jaget i sina metaforers centrum och starkt förankrad i sitt eget språk. Hans rim, till exempel, är oväntade och intressanta på ett sätt som gör att många andra poeters rim framstår som triviala, hur bra ­deras dikter än är för övrigt.

–Om det inte framgår av översättningarna beror det på att många av dessa formella kvaliteter går förlorade när dikten överförs till ett annat språk.

För egen del har Bengt Jangfeldt förhoppningar om att hans Majakovskijbiografi ska översättas och ges ut i Ryssland. Han har redan haft kontakt med ett par förlag som har varit intresserade.

–För några år sedan hade det knappast låtit så, men intresset för Majakovskij verkar så smått vara på väg att vakna igen. ­Kanske är det helt enkelt dags nu.