Det går ett starkt reflekterande spår genom Lars Noréns så i all beskedlighet nyutkomna ”En dramatikers dagbok”. När nyhetsdraget mattats, när oförmågan att ta emot hans kritik övergått i andra oförmågor och upphetsningen över hans frispråkighet glömts, kommer den djupare diskussion som Norén för att bli tydlig och intressant. Ty det är en verkligt intressant text han genomfört.

På ett ställe, i oktober 2001, skriver han: ”Hur ska mitt samvete kunna räddas från mitt samvete? Gud finns alltid närvarande på scenen, även om han inte finns. Gud, eller livets och textens slut, är alltid det tredje på scenen. Det är väl det jag letar efter, den nästan fysiska varelsen, när jag ser att vi alla är där – också den som saknas. Jag har alltid en stark känsla av att det är någon som saknas…när vi alla är där.”

Lars Norén tror inte på Gud, det gjorde han klart när jag intervjuade honom i veckan. När jag ville tala om den andliga uppmärksamhet och hållning han ofta ger prov på, förstärkte han utgångspunkten genom att säga att han rör sig i en religiös dimension – utan Gud. ”Men jag har en oerhörd respekt för den sönderkyssta ikonen, för den sökande människan”, tillfogade han. I dagboken utbrister han: ”Jag hatar prästerna som smyger fram och viskar Gud så fort mörkret tar oss. Sluta prata om Gud. Handla av Gud istället.”

Författare som Simone Weil och Pierre Teilhard de Chardin har länge varit följeslagare för Norén. I intervjun häromdagen nämnde han också den anglikanske prästen och poeten W S Thomas.

Norén för ett resonemang om att han inte behöver föreställningen om en Gud för att se världens skönhet – han ser ”att den är så skön för att den har skapat sig själv och för att den saknar annan mening än sig själv. Det finns ingen mening bortom. Det är nog som det är. Det är vi som varje dag skall skapa en mening med det vi gör, genom att göra val och ta ansvar för våra val. Om vi förmår, vill säga, ända ner i stoftet.”

Med sin bok har Lars Norén gjort ett sådant, ett radikalt och ända ner i stoftet djupgående val. Är det också meningsfullt? Säkert – tiden kommer att visa det, den tid som i Noréns rastlösa, fridstörstande medvetande sannerligen inte är oändlig och som nu mer och mer måste vigas åt sanning, sant tal, sanna om än ytterst obekväma ställningstaganden – ansvarsfulla val. Ner i stoftet.

Ibland, berättade han, under repetitioner, ser han ”vackra saker, en oerhörd skönhet” uppstå – ur ord, handlingar, gester, avsikter, tystnad. I den stund repetitionen slutar försvinner det. ”Så ser jag på våra liv.”

I boken skriver han: ”Ju större vetskapen blir om att någon mening inte finns och den ändå måste upphöra, desto större blir ansträngningen att göra den meningsfull och vacker.”