Mario Vargas Llosas Nobelvecka börjar inte bra. Redan på måndagskvällen trillar han under en fotografering och slår sig så illa att han haltar betänkligt och klagar över svåra smärtor dagen därpå. Dessutom håller han på att tappa rösten.

Egentligen vill den 74-årige Nobelpristagaren helst stanna på hotellrummet. Klockan är bara tio på tisdagsmorgonen när SvD möter honom, men han är redan trött på att alla drar i honom. Hans Nobelattaché Juan Iborra har fullt sjå med att få honom att fullfölja dagens åtaganden.

–Men jag har ingen röst, Juan! Jag har ingen röst!

Mario Vargas Llosa betonar varje stavelse och nyper sig demonstrativt i strupen.

Juan Iborra talar lågt till honom, det enda som går att snappa upp är ”men de gråter...” på spanska innan Vargas Llosa avbryter honom.

–De gråter, men jag har min Nobelföreläsning! Om jag inte kan hålla min föreläsning ikväll är det ännu värre!

Juan Iborra lyckas till sist förhandla fram fem minuter för BBC som väntar i korridoren utanför med sminkös och strålkastare. SvD har som tur är dagens första intervju och får den utlovade halvtimmen i den murriga Thaveniussalongen på Grand Hôtel, trots intervjuobjektets ”ynkliga tillstånd”, som han själv beskriver sin belägenhet.

På det hela taget kunde Nobelpriset inte komma mer olägligt för Mario Vargas Llosa, även om han förstås är oerhört glad och tacksam. Hans normalt sett mycket välorganiserade liv med strikt disciplinerat arbete var redan rubbat den här hösten av undervisning på Princetonuniversitetet i New Jersey, några latinamerikanska konferenser samt marknadsföringen av nya romanen El sueño del celta i Spanien.

–Mitt i allt detta kom Nobelgalenskaperna, med ett enormt medialt tryck. Jag har genomlevt en ganska omtumlande fas i mitt liv de senaste två månaderna. Men jag hoppas att det lugnar ner sig efter den 10 december.

Flera parallella, i Nobelprissammanhang ovanligt livliga debatter har rasat på svenska kultursidor sedan Mario Vargas Llosas namn lästes upp av Svenska Akademiens ständige sekreterare Peter Englund. Aftonbladets skribenter har förfasat sig över hans politiska åsikter och använt skällsordet nyliberal, i Dagens Nyheters spalter har han stämplats som gubbsjuk.

–Jag är liberal. Jag är emot all form av ideologisk intolerans, mot alla sorts fascismer och marxismer. I mina böcker har jag tagit ställning mot alla slags diktatorer, ideologiska, religiösa, militära. Vad som är höger och vad som är vänster bryr jag mig uppriktigt sagt inte om. Sådana slagord är korkade och speglar inte de nyanser som finns, säger Vargas Llosa, som själv tillhörde den revolutionära vänstern som ung.

–Vänstern har lyckats ta kontroll över det kulturella etablissemanget och monopoliserat idéer om utveckling och kampen mot orättvisor, men det är löjligt. Efter allt vi vet om Gulag, den kinesiska kulturrevolutionen och vad som händer på Kuba, hur kan vänstern ha det moraliska övertaget? Det är sant att vi inom högern haft samma sorts delaktighet i militärdiktaturer, men jag har attackerat militärdiktaturer sedan jag började skriva.

Vargas Llosa har inte ”i detalj” satt sig in i genusdebatten och menar att hans böcker kan verka manschauvinistiska men att det beror på att han beskriver ett manschauvinistiskt samhälle, det latinamerikanska.

Persiennerna i intervjurummet är fördragna. Vargas Llosa är iförd en mörk kofta över vad som ser ut som en nattskjorta med de översta knapparna uppknäppta, det vita håret snabbkammat i sidbena. Så snart frågorna rör politik snarare än litteratur tycks morgontröttheten emellertid som bortblåst.

Frågan är om det alls går att skilja litteraturen från politiken i Vargas Llosas fall. En allmän uppfattning är att han hade fått Nobelpriset tidigare om han inte inlett den politikerkarriär som kulminerade när han blev presidentkandidat i Peru 1990. Han säger att han ställde upp för att han kände sig tvungen, demokratin var nära kollaps. Idag använder han journalistiken för att uttrycka sina åsikter. I spanska dagstidningen El País, där han skriver regelbundet, har han under hösten bland annat uttalat sympati för den amerikanska Tea Party-rörelsens kamp mot en ”hämningslöst växande” stat och byråkrati.

I Sydamerika finns fler politiska konfliktlinjer än vänster–höger. Ursprungsbefolkningsrörelsen har på senare tid vunnit framgångar. Vargas Llosas tidigare svenska översättare Jens Nordenhök har i intervjuer berättat att han slutade översätta den peruanska författaren efter ett samtal där Vargas Llosa ska ha sagt att Latinamerikas indianer borde glömma sina ursprungsspråk och bara prata spanska.

–Jag har inte sagt det på det sättet. Att säga att indianerna borde avsäga sig sitt språk vore korkat. Jag har många defekter, men korkad, nej. Vem som helst som läst mina böcker vet att jag försvarar indianerna, säger Vargas Llosa.

Men att bevara de ”primitiva och sårbara” indiansamhällena är en sorts omvänd diskriminering och rasism mot indianerna, eftersom det innebär att de oundvikligen utsätts för en brutal exploatering, hävdar han.

Exakt hur mycket ska indianerna få behålla av sin kultur anser du?

–Min uppfattning i denna väldigt känsliga fråga är att allt som kan göras för att främja modernisering av de primitiva kulturerna, särskilt i Amazonasregionen, ska göras. Och även att de ska ha rätten att behålla sina traditioner och sedvänjor så länge som de kan anpassas till det moderna samhället.

I den senaste romanen El sueño del celta (Keltens dröm) skildras ursprungsbefolkningen i såväl Sydamerika som Afrika. Vargas Llosas svenska förlag arbetar just nu på översättningen, som kommer ut nästa höst.

Uppskattningsvis bara en procent av all utländsk litteratur som översätts till svenska kommer från den spanskspråkiga världen. Vargas Llosa låter sig inte uppröras alltför mycket över detta faktum.

–Jag är inte kulturell nationalist. Jag tycker inte att dåliga böcker ska bli översatta bara för sakens skull. Men mitt intryck är att den spansktalande kulturen de senaste åren har alstrat intressanta författare och poeter som förtjänar att bli översatta. Jag är inte pessimistisk i detta. En av globaliseringens konsekvenser är ett större kulturellt utbyte, vilket bör uppmuntras. Men med respekt för kvalitet, inte kvantitet. Om en kultur inte konstant exponeras för andra kulturer blir resultatet tillbakagång och dekadens.

I El sueño del celta utgår Vargas Llosa från en verklig historisk person, något han gjort i flera av sina senare romaner. Efter att ha betat av bland andra feministen Flora Tristan, målaren Paul Gauguin och Dominikanska republikens diktator Rafael Trujillo har hans intresse den här gången fångats av den brittiska diplomaten, tillika irländska nationalisten Roger Casement, som avslöjade kolonialismens övergrepp inom gummiindustrin i Kongo och i Amazonas.

–Jag har intrycket av att det inte är jag som väljer dem, utan de som väljer mig. Så snart jag finner en person som väcker min nyfikenhet börjar jag undersöka honom lite. Och plötsligt inser jag att jag har börjat arbeta. Jag tar anteckningar, skriver några scener, gör efterforskningar. Men på ett väldigt fritt sätt, inte för att finna en historisk verklighet.

Hur förhåller du dig till motsättningen mellan historieskrivning och fiktion?

–Sanningen är ointressant för mig, den är till för historiker. Jag intresserar mig för undersökningsfasen för att ha en miljö att låta berättelsen utspela sig i. Jag respekterar vissa grundläggande fakta, men inte på samma sätt som en vetenskapsman. Utifrån det improviserar jag, vilket inkluderar att ge historiska personer en mycket fri litterär behandling. Jag tror att mina historiska romaner handlar mer om dagens samhälle än det förflutna.

Ett av den historiska personen Roger Casements många karaktärsdrag var att han var homosexuell. Spansk-peruanska författaren Fernando Iwasaki påpekade under ett seminarium på Cervantesinstitutet i Stockholm förra veckan att detta idag inte är så märkvärdigt, men att Vargas Llosa hade homosexuella karaktärer i sina böcker också i en tid då det var kontroversiellt. Detta, menar Iwasaki, visar att Vargas Llosa tidigt tog ställning för individens rättigheter och en anständig människosyn.

–Det finns fortfarande historiker som säger att Casements homosexualitet var ett påhitt av den engelska underrättelsetjänsten som ville få honom i vanrykte, för han betraktades som förrädare. Man vet inte riktigt. Mitt intryck är att de många sexuella episoderna i hans egna dagböcker är överdrivna eller totala påhitt, kanske var det hans sätt att leva ut något som han inte kunde leva ut i den verkliga världen, kommenterar Vargas Llosa.

Han är berömd för sina ambitiösa researchresor, som senast tog honom till Afrika. Internet verkar han inte så intresserad av, även om det ibland är ”oundvikligt”.

Samtidigt har den teknologiska utvecklingen en allt tydligare påverkan på litteraturen. Ipad lanserades nyligen i Sverige, Google presenterade häromdagen sin nya boktjänst och e-böckerna ser ut att närma sig sitt genombrott.

–Jag tror att den traditionella boken kommer att samexistera med den elektroniska boken. Om pappersboken försvinner kommer den elektroniska boken att totalt förändra litteraturens natur, i dålig bemärkelse. Mitt intryck är att audiovisuella manicker dramatiskt banaliserar, trivialiserar och utarmar kulturens innehåll. Det tydligaste exemplet på det är tv, och jag skulle också säga internet.

Teknikutvecklingen har inte berikat det kulturella innehållet, utan tvärtom lett till att det främsta målet för kulturen blivit underhållning, anser alltså Vargas Llosa. Men vänta nu, kommer detta från mannen som på en helsida i El País hyllat Stieg Larssons deckarhjältinna Lisbeth Salander? Både högkulturen och populärkulturen har sitt existensberättigande och bör finnas parallellt, svarar han.

–Vad jag försöker kämpa mot är sammanblandningen av de två, att lågkulturen ersätter högkulturen som riskerar att försvinna helt. Jag läste Stieg Larssons böcker med stor behållning och även om jag inte anser att det är stor litteratur så tycker jag att det är bra underhållning.

En seglivad och i allt väsentligt osann myt om Nobelpriset är att utmärkelsen innebär slutet på mottagarens författarkarriär, en dödskyss. Den högproduktiva Vargas Llosa förklarar att han inte tänker ”förvandlas till en staty”. Faktum är att han inget hellre vill just nu än att få ro att fortsätta skriva. Om bara alla journalister och festkommittéer kunde lämna honom ifred.

I korridoren utanför Thaveniussalongen försöker Nobelattaché Juan Iborra lugna några välönskare som prompt vill träffa pristagaren. Mario Vargas Llosa snyter sig ljudligt, suckar och går vidare till det intilliggande konferensrummet, men med ett tydligt besked:

–Efter fem minuter slutar jag prata.