Samtidigt har något viktigt inträffat i den lilla barockstaden Bad Arolsen i Hessen i Tyskland. Sent omsider har forskningen där fått fritt tillträde till ett av världens största nazi-arkiv. En skrupulöst noggrann bokföring avslöjar vad som hände med 17,5 miljoner judar, zigenare, homosexuella, handikappade och politiska fångar i regimens alla arbets- och koncentrationsläger under Hitlertidens mörkaste år.

Närmare bestämt handlar det om 27 kilometer arkivhandlingar på sammanlagt omkring 50 miljoner sidor, materialet fördelat på sex olika byggnader. Ty ordning måste råda, eller som det heter på tyska: Ordnung muss sein! Nazisterna var lika duktiga på dokumentation som på likvidation, lika bra på arkivering som på arkebusering.

Bland annat har de noggrant bokfört hur på Hitlers födelsedag den 20 april 1942 – som en särskild födelsedagsgåva till Führern – en fånge sköts i bakhuvudet varannan minut i sammanlagt 90 timmar. De skjutna finns noggrant förtecknade med födelseår, härkomst och klockslag för avrättningen. Inte ens minutangivelserna fattas.

Men enstaka fångar lyckades trots allt fly ur helvetet. Det utkommer ständigt nya böcker som beskriver flykten från Auschwitz, Ravensbrück, Belsen, Buchenwald, Theresienstadt och allt vad de olika pinorummen hette. Det kan ligga nära till hands att tycka att det nu börjar bli lite för mycket av det onda. Hur mycket orkar vi läsare ta till oss? Men vittneslitteraturen är och förblir nödvändig. Den behöver både utges och läsas, om och om igen, för att tysta lögnerna och hålla sanningen vid liv. Ty sanningen är ju som den är, vad än ungdomarna i vår grundskola går omkring och inbillar sig.

Vår samtids historia kan indelas i före och efter Auschwitz. Enbart i detta läger dödades 1,1 miljoner människor. Det var där som en europeisk civilisation gick sönder. Utvecklingsoptimismen och framstegstron havererade, liksom tron på människans inneboende godhet och annat sådant som vår rara och rationella välfärdsideologi bygger på. Därmed är ingalunda sagt att religionen klarade sig stort bättre: hur kunde en god och allsmäktig Gud tillstädja alla dessa excesser i tortyr och besinningslöst mördande? Frågan ställs i påfallande många av de skriftliga vittnesbörd som kommit ut från helvetet. Bara läsare som aldrig själva varit där kan avvisa den som ovidkommande.

Antisemitisk terror förekom dock långt före Hitler, den har funnits i alla tider. I en mycket läsvärd bok, Semmy Stahlhammers ”Kodnamn frisör” berättas, alldeles okonstlat och rakt på sak, om judeförtrycket i Polen redan på 1920- och 30-talen. Ynglingen Mischna hjälper till i sin fars frisersalong men förlorar under förföljelserna så småningom både salongen och sina närmaste.

Tack vare ovanliga talanger som frisör, elektriker och mekaniker lyckas han likväl överleva trakasserierna. När judestjärnornas, ghettobildningarnas och deportationernas 1940-tal är inne och han ingenstans har att fly, enrollerar han sig i den polska motståndsrörelsen och slutligen i Röda armén. Men även efter befrielsen bränner den polska marken under hans fötter, och han ser sig tvingad att fly till Sverige. Hans son Semmy, för närvarande konsertmästare i Kungliga Hovkapellet vid Stockholmsoperan, har fångat faderns livsöde med en torr saklighet, som inte lämnar läsaren någon rast eller ro.

Eller man kan läsa några kapitel i hjärnforskaren Rudolf Vrbas skakande vittnesbörd ”Jag flydde från Auschwitz” för att inse hur den mänskliga förnedringen saknade gräns, när ”kapos” – ett slags fångarnas överklass – under överinseende av SS-män piskade sina egna landsmän sönder och samman, alltmedan Himmler besökte lägret och småleende njöt av gasugnarnas effektivitet.

Livet bakom taggtråden tycks i vissa fundamentala avseenden ha varit sig förbluffande likt från läger till läger. Nästan överallt bildade uppställningen vid appellplatsen samma infernaliska början på arbetsdagen, antingen lägret sedan hette Auschwitz-Birkenau eller Majdanek eller Natzweiler-Struthof.

Fångarna räknades och räknades om igen, oavbrutet, gång på gång. Så fortsatte det morgon, middag och kväll. Ifall det fattades någon intern, eller om avräkningen av sjukanmälda inte stämde helt och hållet, räknades man ytterligare en gång. Ty intresset för matematik hos lägervakterna var det inget fel på, bara på medkänslan och medlidandet. Om någon under dessa timslånga uppställningar stupade av utmattning eller hunger, började piskorna vina eller SS-manskapets hundar bitas. Vid uppenbar ordervägran skedde avfärden per skottkärra direkt till avrättningsplatsen.

Och hur skedde deportationerna från Ungern, Polen, Grekland eller Holland? Svaret är entydigt. I bok efter bok rullar ständigt samma låsta boskapsvagnar, där det var ont om luft, mat, vatten och toalettmöjligheter. Och lite överallt tjänstgjorde lägren inte bara som fängelser och dödsfabriker utan också som produktionsenheter i Tredje rikets krigsindustri. Så länge det fanns någon muskelkraft kvar hos de intagna skulle den utnyttjas: militäruniformer, ammunition, stridsgas, flygplan, u-båtar, minor, radioutrustning, allt fick fångarna vara med om att tillverka. Om inte annat dög liken till framställning av tvål eller såpa.

Ett säreget och ohyggligt vittnesmål föreligger i Shlomo Venezias nyligen utkomna bok ”Sonderkommando”. Här är det för en gångs skull inte något offer som vittnar utan en gärningsman. Författaren, sefardisk jude från det grekiska Saloniki, hamnar i Auschwitz-Birkenau i april 1944, och tvingas av lägerledningen in i det specialkommando som har att ombesörja bortforsling av liken från gaskamrarna till förbränningsplatser utomhus eller till krematorierna. Ty spåren av det förfärliga skulle ju helst utplånas och plats beredas för nyanlända fångar. Att klippa av kvinnorna deras långa hår och beröva liken deras guldtänder, sådant ingick också i rutinerna, ty inget av materiellt värde fick gå till spillo. I sextio år har författaren tigit om sina erfarenheter men till sist ansett sig tvungen att berätta. Om han också aldrig själv dödat några medfångar, har han likväl – under hot om att eljest själv bli skjuten! – tvingats öppna de tunga betongluckorna till gaskamrarna, innan gasampullerna slängdes in till de väntande, nakna offren. Han berättar om ångestskriken. De pågick normalt i tio till tolv minuter, innan kvävningen och den stora tystnaden inträdde.

Vittneslitteraturen väller just nu fram i aldrig sinande ström liksom för den delen vetenskaplig litteratur om Förintelsen. Den bästa historiska analys jag känner av hur nazisterna – alls inte från början men så småningom, steg för steg – närmade sig beslutet att mörda ett helt folk, erbjuder Laurence Rees i sin noggrant dokumenterade bok ”Auschwitz. Den slutgiltiga lösningen”, nyligen översatt till svenska av Stefan Lindgren.

Om sedan förloppet i sista hand ändå går att förstå, är förstås tveksamt. ”Där Auschwitz börjar, där tar logiken slut”, skriver Imre Kertész träffande i sin fiktiva självbiografi ”Dossier K”.

Ju mer man bekantar sig med hans analyser av det stora folkmordet i essäsamlingen ”Det landsförvisade språket” och andra essäer, desto större respekt får man för hans magistrala slutsats. Auschwitz är ingalunda bara en tysk händelse utan i sista hand en universell angelägenhet, hävdar Kertész. Och frågan är om den ens kommer att förbli en historisk händelse? Mycket talar för att det ohyggliga kan upprepas närsomhelst och varsomhelst igen. Paradoxalt nog föredrar Kertész nuförtiden att bo i Berlin. Ty där går det åtminstone att andas ren luft, menar han. Tyskland är det enda land som verkligen försökt och lyckats göra upp med sitt förflutna. Det är enligt hans åsikt sämre ställt i Tysklands grannländer.