Sanna Lundell och sonen Lo.
Foto: Dan Hansson
Sanna Lundell startade sin blogg i slutet av april och väckte då inte så mycket uppmärksamhet. Bloggen finns på tidningen Mamas hemsida och handlade i början om hennes graviditet men växlade snart in på allt från religion till svordomar, rökning på uteserveringar och minnen av tidigare älskare.
–Jag tycker det är viktigt att beskriva moderskapet ur ett annat perspektiv så jag skriver inte så mycket babygegga om blöjbyten, salvor och barnet som ett projekt som tar upp allt livsutrymme, säger Sanna Lundell på sitt typiska sätt. Hon skrattar mycket, ger ett självsäkert intryck och är ingen man sätter sig på.
Hon får igång sina läsare när inläggen tar upp amning, kejsarsnitt eller när hon önskar att hon slapp ungarna en dag. Då kommer moralisterna instormande.
–När jag själv läser bloggar så känner jag inte att deras åsikter måste representera mig för att jag ska gilla bloggen. För mig är det nästan tvärtom. Men folk blir kränkta och upprörda när något inte är likt deras eget liv. Tre gånger har jag skrivit om att det vore skönt att ha en barnfri dag och får tillbaka ”du borde inte ha barn!”
Många av kommentarerna har periodvis handlat om en nyfikenhet på pappa Ulf och pojkvännen Mikael. I slutet av graviditeten i somras, när Sanna Lundell bara önskade att förlossningen skulle komma igång, skrev hon: ”Tänkte ta trapporna ner till bryggan, hoppa i det kalla havet, studsa upp för samma trappor, knulla ett par, tre gånger, dricka lite champagne och hoppa som en galning på studsmattan idag.”
Kommentarerna lät inte vänta på sig. Nästan alla skrattade men en del tillade, lite bittert, att ”jag skulle också knulla ett par tre gånger om jag hade Mikael Persbrandt som man”.
–Man kan märka att visa människor agerar på sin avund eller svartsjuka. För mig är Micke en annan person än han är för gemene man i Sverige. Det är ju en bild av honom som är skapad av alla karaktärer han spelat och bilder som florerar i intervjuer. Det är inte alls den han är för mig. Så det tar jag med en nypa salt för han kommer alltid vara Sveriges sexigaste för en del kvinnor. För mig är han någon som strosar omkring där hemma.
I början av bloggandet lät hon läsarna ställa frågor och väldigt många frågade om Ulf Lundell och Mikael Persbrandt. Sanna Lundell svarade på de flesta och hon har inget emot att prata om dem. Men mer om det senare.
I Veckorevyns årliga Blog awards i oktober var det Sanna Lundell som kammade hem priset Guldpennan för årets mest välskrivna blogg. Och i förra veckan röstades hon fram till Årets mama med motiveringen att ”hon inte längre står i skuggan av sin kända pappa och sina kända män. Hon har blivit årets raketbloggerska med ett kommentarsfält som ständigt kokar över. Dessutom har hon hunnit fixa tre fina barn vid 30. Du är en självklar vinnare – kloka, kaxiga Sanna!”
–Jag började blogga av den enkla anledningen att jag blev tillfrågad och jag lockades av formen med korta inlägg där man kan vara helt fri i sin tanke. Mina närmaste var inte oroliga för att jag skulle smaska ner dom i Hänt Extra-andan.
När jag intervjuade Mikael Persbrandt för någon månad sedan frågade jag vad han tyckte om Sanna Lundells blogg. Hans svar löd: ”Det tycker jag är utmärkt. Jag är fel generation för att tycka att jag skulle ha en fotbollsfru hemma. Jag tycker det är lysande om hon har en framgångsrik karriär hon själv trivs med”. Sanna Lundell spricker upp i stort leende.
–Det var kul sagt! Det finns en föreställning om mig att jag skulle vara hur stormrik som helst, leva på apanage från min pappa och att Micke är så rik, ”ni har ju så mycket pengar”. Men mitt arbete är en försörjningsfråga så bloggen ger mig en inkomst och det är i högsta grad ett arbete.
Har du funderat på att skriva en bok?
–Nej, det har inte funnits någon sådan längtan men nu börjar jag känna att det skulle vara roligt. Och så skulle jag vilja skriva reportageböcker. Jag är religionsvetare i botten och är besatt av tanken på att människor blir frälsta, vad som händer i en människas liv när de hittar Gud. Därför skulle jag vilja intervjua kända personer som är troende. Carola och Runar står högt upp på listan.
Sanna Lundells uppväxt i Saltsjö-Boo i Nacka är präglad av pappans alkoholism, en sjukdom som förstörde, förtärde och bjöd in skammen i hemmet. Det är också en lycklig historia om att följa med på turnéer som känns som en cirkus och att få ta emot pappans Grammisar när den store artisten inte ville gå.
–Jag var 15 år och alla som jag tyckte var häftiga var där. Jag var inte svårövertalad.
Numera har Sanna Lundell försonats med sin barndom och tycker den var bra, Hon förstår mer varför hennes föräldrar gjorde som de gjorde, nu när hon har egna barn.
–Det fanns otroligt mycket kärlek, glädje, humor, värme och gemenskap. Mindre bra var att mina föräldrar var vuxna barn och inte hade gjort upp med sina egna liv. De skaffade tre barn inom ett par år under en turbulent tid då pappa stod på toppen av sin karriär. Han drack väldigt mycket och började utveckla fullblodsalkoholism. Det handlade mycket om att förhålla sig till kriser, ”nu är pappa full igen”, ”nu är det bråk där”. Det var stormigt.
Till råga på allt skilde sig föräldrarna.
–Jag tyckte det var skönt, en befrielse. De kom hem väldigt dramatiskt och berättade att nu hade de kastat ringarna i Riddarfjärden.
Sanna Lundell konstaterar att alkoholism drabbar alla i familjen, en obarmhärtig sjukdom som slår ut tilliten i alla relationer. Alkoholisten står i centrum och alla måste lista ut vad nästa drag blir. Inte så kul för barn som vill ha rutiner.
–Jag kände mig tom när jag flyttade hemifrån som 17-åring för jag hade inte hunnit fundera på vem jag var eller vad jag ville med mitt liv. Mycket av min energi gick åt att förhålla mig till alkoholisten. Jag var väldigt arg på mina föräldrar och började i terapi när jag var 21 år.
Dricker du själv?
–Ytterst sparsamt. Jag gillar inte att umgås med fulla människor.
När Sanna Lundell var tonåring gick Barbro Lundell igenom en djup depression och fick vård på Långbro sjukhus, något hon berättat om i M Magasin: ”Jag tror att Sanna är, jag vet att hon är, mycket klokare än vad jag var. Ulf och jag möttes i en skarv. Men han var ju relativt okänd 1976. Sedan gick allt blixtsnabbt. Sanna och Mikaels livsvillkor är annorlunda. Hon kommer inte att göra som jag, att försöka ta livet av sig när allt känns kört.”
–Hon har rätt, får jag hoppas. Jag tror absolut att man söker sig till nära relationer som liknar dem man haft som barn. Men då ska man nog inte dra parallellen till min pappa utan jag kan nog se mer likheter mellan Micke och min mamma. Han är social, varm och kärleksfull medan pappa är en skygg person, som knappt umgås med en käft. Alla vill se kopplingen till spriten och självklart har Micke festat mycket, men därmed inte sagt att man utvecklar alkoholism.
Varför vill du prata om alkoholism?
–Det finns en skam- och tabustämpel och när vi växte upp var det aldrig någon vuxen som pratade om att alkoholismen var problemet. Det tassas kring alkoholism och det är fortfarande inte rumsrent trots att det är så vanligt i Sverige. Min pappa genomgick en behandling när jag var 11 år och vi hamnade på en familjevecka. Det var så skönt att höra att detta var en sjukdom och se andra barn som hade samma vånda, hopp och förtvivlan.
När hon började i gymnasiet hade de flyttat in till stan och de tre syskonen bodde hos pappa, som var en helt ny person.
–Ja, han var nykter och hade tagit tag i sina problem. Pappa är en arbetsnarkoman men då var han inte lika besatt av jobbet.
Sanna Lundell fick sitt första barn Olga tillsammans med artisten Wille Crafoord. Det blev en väldigt svår förlossning med 42 graders feber när första värken sköljde över henne. Dramatiskt värre blev det med ambulans, blodförgiftning, akut kejsarsnitt och till slut en flicka på 1400 gram.
Sedan dess har hon fått ytterligare två barn med Mikael Persbrandt och samtidigt fått vara med i en omtumlande rykteskarusell.
–Ett rykte är att jag gillar upptagna män. Wille var gift med Josefine Crafoord och vi träffades kort därefter. Med Micke och Maria Bonnevie var det samma sak.
Gillar du gifta män?
–Nej, det är ingen faiblesse jag har!
Varför blir du ihop med kändisar?
–Det är en tillfällighet men det figurerar kända människor i de kretsar där jag umgås. Det är inte konstigare än så.
Särskilt för ett par år sedan skrev en del tidningar (med Expressen i spetsen) om paret Lundell-Persbrandt. Så här kunde det låta: ”Mikael Persbrandts liv är på väg mot en katastrof – han är alkoholist, ständigt otrogen och börjar till och med svika sitt arbete. Ändå väljer den ensamstående mamman Sanna Lundell – dotter till före detta alkoholisten Ulf Lundell – att leva med stjärnskådespelaren. Och dessutom skaffa barn med honom.”
–De har fått med mycket som de egentligen inte har en endaste jävla aning om och det är totalt inkompetent av en journalist att skriva så. Det är respektlöst och det är inte roligt att bli stämplad med en sjukdom oavsett om det är cancer, schizofreni eller alkoholism. Sedan finns skammen och om man byter ut ordet alkoholist mot cancersjuka så skulle de aldrig kunna skriva en sådan grej. Det är djupt insinuant, som att man väljer att leva med en människa som är amoralisk, som att man är dekadent. Alla som står oss nära vet att det inte ligger till som det beskrivs.
–Det är jobbigt å Mickes vägnar för han fick så mycket skit och dynga över sig, hur hans och Maria Bonnevies relation beskrevs, hur han gick från den ena till den andra och hon framställdes som ett offer medan han var en riktig djävul som skiter i allt och alla.
Sanna Lundell tycker att Mikael Persbrandt är cool men ändå extremt nördig.
–Han har ju motorintresset och kan stå och titta på en katalysator och säga att det är ”vackert helgjutet svarvat i ett stycke”. Det är charmigt. Men jag gillar nördar för de tillåter sig att bli mänskligt besatta av olika konstiga saker.
Hur träffades ni?
–Det vill jag inte säga. Han är en människa som jag kan vara mig själv med. Det känns som jag har kommit hem.
