Erik Bredhe tar en roddtur med den smått galne komikern Rob Pongi.
Ett manus är borta. Masahiro Todaka kliar sig lite förstrött i den svarta kalufsen när en regiassistent kommer med de olyckliga nyheterna.
- Sorry. Han vänder sig om och utbyter några svårtolkade japanska fraser med assistenten.
Tv-producenten Todaka är en kort, korpulent man, iklädd storblommig skjorta och skinnjacka. Han ler, trots kaoset runtomkring, nästan hela tiden.
Vi står mitt i en inspelningsstudio, någonstans inuti den jättelika labyrint som utgör den kommersiella tv-kanalen TBS huvudbyggnad. Förberedelserna inför kvällens inspelning av jättepopulära Gakkou e Ikou är i full gång. Kameror slås av och på. En man i kofta bredvid oss pekar till höger medan en annan kliar sig på hakan och eftertänksamt pekar åt vänster.
Ett par minuter tidigare ramlar vi in i den karismatiske programledaren Mino Monta med entourage. Monta hälsar med yviga gester medan fyra påpassare nervöst tittar på klockan. Den 60-årige, brunbrände programledaren påminner inte så lite om en japansk James Brown. Och inte bara till
utseendet. Japans motsvarighet till ”The hardest working man in showbiz” håller också, minst sagt, ångan uppe. Alltid korrekt klädd i grå kostym och bakåtslickat hår syns Monta i stort sett dygnet runt i olika kanaler som nyhetsuppläsare, programledare för Vem vill bli miljonär och diverse naturprogram. Men mest uppskattad är han kanske av Japans alla hemmafruar för sitt rådgivningsprogram, där Monta tipsar om allt från golfsvingar till växthusodling. Och när Japans bäst betalde tv-stjärna (han tjänar över 60 000 kronor i timmen) ger råd om folk hälsa lyssnar man. Mer än på sin egen husläkare.
I kväll leder Mino Monta Gakkou e Ikou, eller Let”s go to school som är dess engelska titel. Programmet kommer, som vanligt, gästas av superstajlade pojkbandet V6. Pojkarna sitter och ser söta ut medan skolflickorna i publiken, identiskt skoluniformerade, skrattar och ”ååhar” vid precis rätt ställen. Showen ses varje tisdagskväll av över 19 miljoner japanska ungdomar.
- Jag fick idén till programmet för åtta år
sedan efter en väldigt otäck händelse i Japan, berättar Masahiro Todaka. En 12-åring högg huvudet av en klasskamrat och satte upp det på skolgrinden. Jag ville visa att skolan ändå är en bra plats. En plats där
Det blir plötsligt helt mörkt i lokalen. Högtalarna skriker till av ett öronbedövande, förinspelat, publikvrål. Hundratals strålkastare i alla regnbågens färger roterar vilt omkring i inspelningsstudion och de tre meter höga groteskt skrattande ansiktena som flankerar scenen lyses upp. Todaka hukar sig och ler medan en jättelik tv-kamera sveper över oss.
- Sorry.
I Japan dominerar fem kommersiella kanaler, bland dem TBS, programutbudet. På morgonen är det nyhetsprogram med bland annat horoskopuppläsning på samtliga kanaler. Under dagen rullar de eviga diskussionsprogrammen, så kallade wide shows. Men på kvällen, efter nyheterna, drar dramaserierna och de stora underhållningsprogrammen igång. Det skriks och skrattas, folk tävlar och gråter och mycket är precis som den där scenen ur Lost in
translation där Bill Murray bjuds in till en osannolikt rörig talkshow och en ännu rörigare programledare. Men det är ett ordnat kaos. Och precis så är det med mycket japansk komedi i dag - den är orkestrerat under en våldsam disciplin. Något monsterproduktionsbolaget Yoshimoto Kogyo, med sina två inflytelserika komikerskolor, ser till att upprätthålla. När vi en eftermiddag besöker skolan i Tokyo för deras Graduation Show framgår en disciplinerad och kollektiv syn på humor. Efter showen håller en av lärarna ett eldigt tal där han manar eleverna till att hjälpa varandra. ”Om en av er inte är rolig” läraren tar en paus för att torka tårarna i ögonen ”tycker folk inte att någon av er är rolig”.
En enormt uppskattad genre inom japansk nöjes-tv är så kallade reenactment shows, dramatiseringar av historiska händelser. Under allt från tjugominuters- till tvåtimmarssjok kan man få sig till livs lättsamma filmer om allt från tuggummits uppfinnare till terroristattackerna den elfte september. Överspel
uppmuntras ständigt, vilket får till följd att dramatiseringarna ofta gränsar till ren buskis.
Georg O P Eschert, mest känd för sin lilla roll som den bastubadande tysken i Lost in translation, sitter i sin miniatyrlägenhet i en regnig Tokyoförort. Han arbetar som skådespelare inom reenactment-genren.
- Jag gör alla sorters roller, Leonardo da Vinci, maffiaboss och europeiska kungar. Men arbetsvillkoren är hemska. Och det är så dåligt betalt, man får bara ett par hundra dollar per jobb. Efter en inspelningen av elfte september, där jag tvingades arbeta i ständig eld och rök, låg jag på sjukhus i tre veckor. Jag betalde mer i läkemedelskostnader än jag tjänade, suckar Georg och häller lite konjak i sitt kaffe.
- Jag skulle lika gärna kunna jobba på McDonalds. Det skulle ge mer betalt.
Att arbeta hårt för väldigt lite pengar är vardag i den japanska tv-världen. Om man är i branschen, och vill stanna där, sover man inte mer än tre, fyra timmar per natt. Helger och högtider är arbetsdagar precis som alla
andra. Och månadslönen bara runt 19 000 svenska kronor.
Om man en lördagskväll befinner sig i glassiga stadsdelen Roppongi i Tokyo kan man om man har tur, eller otur, beroende på hur man ser det, stöta på komikern Rob Pongi. Hitflyttade amerikanen Pongi producerar, efter ett par mindre lyckade försök inom showbusiness i Tokyo, sina egna komediprogram. Ofta går de ut på att Rob spexar med turister iförd sin knasiga, mintgröna ”Pongi-kostym” vilken får honom att se ut som märklig korsning av Krusty the Clown och Elton John.
Efter ett kort, kryptiskt, e-mail där han föreslår en ”rendez-vous at the lake in Inokashira park”, sitter vi nu i en liten hyrbåt tillsammans med honom. Rob stirrar intensivt på oss genom sina enorma, självlysande glasögon.
- Jag är väldigt old school när det gäller komedi. 8o och 90-talet i Japan var fantastiskt. Det var som en cirkus varje dag, suckar Rob och rättar till sina glasögon.
Rob återkommer ofta till 80-talet när han talar om japansk tv. En av hans favoritshower var
Takeshi”s Castle, ett vansinnigt program där deltagarna försökte ta sig igenom en halsbrytande hinderbana. Det numera nedlagda programmet slutade inte helt sällan med både brutna armar och ben. Rob suckar.
- I dag vill japanska föräldrar inte att deras barn ska se den här vilda och knasiga sortens underhållning längre. Därför finns det så många regler och förordningar i den japanska tv-världen i dag och man satsar mer och mer på en säkrare form av underhållning. En sådan som alla tittare kan relatera till.
Rob gör V-tecknet åt ett ungt par vid strandkanten och ger ifrån sig sitt rossliga skratt. Sedan försvinner hans leende som på kommando och han ser oändligt trött ut.
- Okej säger han i en djup suck. Hur många frågor till har ni egentligen?
Den säkra underhållning som till viss del tagit över tv i Japan efter alla utflippade tävlingar innebär framförallt två saker. Folk som badar eller äter mat. Och gärna en kändis som gör det. Programtablån fylls, i allt större utsträckning, ut av fylliga japaner
som nöjt sjunker ner i badkar eller komiker inbegripna i en diskussion med en rå fisk framför sig. Men det lustiga är att själva matlagningen ofta inte står i fokus. Stekta kycklingar, nudlar, misosoppa från Okinawa - allt är rekvisita i en show som handlar om något helt annat. Mat är en sådan otrolig angelägenhet här att ett mediokert komediprogram ändå blir framgångsrikt om man på något, mer eller mindre långsökt vis, lyckas få in något ätbart på ett hörn.
Men samtidigt som den ofarliga, okontroversiella komedin vunnit terräng finns de knäppa tablåinslagen kvar för den som söker. Ett par kanaler bort, ett par timmar senare, hittar man Taxi som till synes endast går ut på att bikiniklädda kvinnor i baksätet på en taxibil ska få sina bröst att skumpa så mycket det bara går. Allt ivrigt kommenterat av en svettig liten herre i framsätet.
Trots att det hunnit bli midnatt i TBS-byggnaden är arbetsdagen långt ifrån över. På 20:e våningen ska det hållas presskonferens för en ny medlem i Gakkou e Ikous panel,
den endast 13-åriga Kaho. Upptäckt av talangscouter på Harajukus populäraste gågata är hon med sitt docklika utseende nästa generations stjärna på Japans tv-himmel.
Vår vän tv-producenten Todaka smiter snabbt in i ett stort, kalt pressrum med nöjesjournalister och fotografer uppradade vid fyra långbord. Kaho sitter med uppspärrade ögon, liten och ensam längst fram. Todaka tackar oss och stänger snabbt dörren. På väg ut går vi än en gång genom huvudstudion. De leende tremetersansiktena som under kvällen varit dekor bärs nu ut i procession från studion av tre bistra medarbetare. En helt vanlig dag på en av de största japanska tv-stationerna är över. Om några timmar börjar inspelningarna igen. fredag@svd.se
Ett manus är borta. Masahiro Todaka kliar sig lite förstrött i den svarta kalufsen när en regiassistent kommer med de olyckliga nyheterna.
- Sorry. Han vänder sig om och utbyter några svårtolkade japanska fraser med assistenten.
Tv-producenten Todaka är en kort, korpulent man, iklädd storblommig
skjorta och skinnjacka. Han ler, trots kaoset runtomkring, nästan hela tiden.
Vi står mitt i en inspelningsstudio, någonstans inuti den jättelika labyrint som utgör den kommersiella tv-kanalen TBS huvudbyggnad. Förberedelserna inför kvällens inspelning av jättepopulära Gakkou e Ikou är i full gång. Kameror slås av och på. En man i kofta bredvid oss pekar till höger medan en annan kliar sig på hakan och eftertänksamt pekar åt vänster.
Ett par minuter tidigare ramlar vi in i den karismatiske programledaren Mino Monta med entourage. Monta hälsar med yviga gester medan fyra påpassare nervöst tittar på klockan. Den 60-årige, brunbrände programledaren påminner inte så lite om en japansk James Brown. Och inte bara till utseendet. Japans motsvarighet till ”The hardest working man in showbiz” håller också, minst sagt, ångan uppe. Alltid korrekt klädd i grå kostym och bakåtslickat hår syns Monta i stort sett dygnet runt i olika kanaler som nyhetsuppläsare, programledare för Vem vill bli miljonär och diverse
naturprogram. Men mest uppskattad är han kanske av Japans alla hemmafruar för sitt rådgivningsprogram, där Monta tipsar om allt från golfsvingar till växthusodling. Och när Japans bäst betalde tv-stjärna (han tjänar över 60 000 kronor i timmen) ger råd om folk hälsa lyssnar man. Mer än på sin egen husläkare.
I kväll leder Mino Monta Gakkou e Ikou, eller Let”s go to school som är dess engelska titel. Programmet kommer, som vanligt, gästas av superstajlade pojkbandet V6. Pojkarna sitter och ser söta ut medan skolflickorna i publiken, identiskt skoluniformerade, skrattar och ”ååhar” vid precis rätt ställen. Showen ses varje tisdagskväll av över 19 miljoner japanska ungdomar.
- Jag fick idén till programmet för åtta år sedan efter en väldigt otäck händelse i Japan, berättar Masahiro Todaka. En 12-åring högg huvudet av en klasskamrat och satte upp det på skolgrinden. Jag ville visa att skolan ändå är en bra plats. En plats där
Det blir plötsligt helt mörkt i lokalen. Högtalarna skriker till av ett
öronbedövande, förinspelat, publikvrål. Hundratals strålkastare i alla regnbågens färger roterar vilt omkring i inspelningsstudion och de tre meter höga groteskt skrattande ansiktena som flankerar scenen lyses upp. Todaka hukar sig och ler medan en jättelik tv-kamera sveper över oss.
- Sorry.
I Japan dominerar fem kommersiella kanaler, bland dem TBS, programutbudet. På morgonen är det nyhetsprogram med bland annat horoskopuppläsning på samtliga kanaler. Under dagen rullar de eviga diskussionsprogrammen, så kallade wide shows. Men på kvällen, efter nyheterna, drar dramaserierna och de stora underhållningsprogrammen igång. Det skriks och skrattas, folk tävlar och gråter och mycket är precis som den där scenen ur Lost in translation där Bill Murray bjuds in till en osannolikt rörig talkshow och en ännu rörigare programledare. Men det är ett ordnat kaos. Och precis så är det med mycket japansk komedi i dag - den är orkestrerat under en våldsam disciplin. Något monsterproduktionsbolaget Yoshimoto Kogyo, med
sina två inflytelserika komikerskolor, ser till att upprätthålla. När vi en eftermiddag besöker skolan i Tokyo för deras Graduation Show framgår en disciplinerad och kollektiv syn på humor. Efter showen håller en av lärarna ett eldigt tal där han manar eleverna till att hjälpa varandra. ”Om en av er inte är rolig” läraren tar en paus för att torka tårarna i ögonen ”tycker folk inte att någon av er är rolig”.
En enormt uppskattad genre inom japansk nöjes-tv är så kallade reenactment shows, dramatiseringar av historiska händelser. Under allt från tjugominuters- till tvåtimmarssjok kan man få sig till livs lättsamma filmer om allt från tuggummits uppfinnare till terroristattackerna den elfte september. Överspel uppmuntras ständigt, vilket får till följd att dramatiseringarna ofta gränsar till ren buskis.
Georg O P Eschert, mest känd för sin lilla roll som den bastubadande tysken i Lost in translation, sitter i sin miniatyrlägenhet i en regnig Tokyoförort. Han arbetar som skådespelare inom
reenactment-genren.
- Jag gör alla sorters roller, Leonardo da Vinci, maffiaboss och europeiska kungar. Men arbetsvillkoren är hemska. Och det är så dåligt betalt, man får bara ett par hundra dollar per jobb. Efter en inspelningen av elfte september, där jag tvingades arbeta i ständig eld och rök, låg jag på sjukhus i tre veckor. Jag betalde mer i läkemedelskostnader än jag tjänade, suckar Georg och häller lite konjak i sitt kaffe.
- Jag skulle lika gärna kunna jobba på McDonalds. Det skulle ge mer betalt.
Att arbeta hårt för väldigt lite pengar är vardag i den japanska tv-världen. Om man är i branschen, och vill stanna där, sover man inte mer än tre, fyra timmar per natt. Helger och högtider är arbetsdagar precis som alla andra. Och månadslönen bara runt 19 000 svenska kronor.
Om man en lördagskväll befinner sig i glassiga stadsdelen Roppongi i Tokyo kan man om man har tur, eller otur, beroende på hur man ser det, stöta på komikern Rob Pongi. Hitflyttade amerikanen Pongi producerar, efter ett par
mindre lyckade försök inom showbusiness i Tokyo, sina egna komediprogram. Ofta går de ut på att Rob spexar med turister iförd sin knasiga, mintgröna ”Pongi-kostym” vilken får honom att se ut som märklig korsning av Krusty the Clown och Elton John.
Efter ett kort, kryptiskt, e-mail där han föreslår en ”rendez-vous at the lake in Inokashira park”, sitter vi nu i en liten hyrbåt tillsammans med honom. Rob stirrar intensivt på oss genom sina enorma, självlysande glasögon.
- Jag är väldigt old school när det gäller komedi. 8o och 90-talet i Japan var fantastiskt. Det var som en cirkus varje dag, suckar Rob och rättar till sina glasögon.
Rob återkommer ofta till 80-talet när han talar om japansk tv. En av hans favoritshower var Takeshi”s Castle, ett vansinnigt program där deltagarna försökte ta sig igenom en halsbrytande hinderbana. Det numera nedlagda programmet slutade inte helt sällan med både brutna armar och ben. Rob suckar.
- I dag vill japanska föräldrar inte att deras barn ska se den här vilda och
knasiga sortens underhållning längre. Därför finns det så många regler och förordningar i den japanska tv-världen i dag och man satsar mer och mer på en säkrare form av underhållning. En sådan som alla tittare kan relatera till.
Rob gör V-tecknet åt ett ungt par vid strandkanten och ger ifrån sig sitt rossliga skratt. Sedan försvinner hans leende som på kommando och han ser oändligt trött ut.
- Okej säger han i en djup suck. Hur många frågor till har ni egentligen?
Den säkra underhållning som till viss del tagit över tv i Japan efter alla utflippade tävlingar innebär framförallt två saker. Folk som badar eller äter mat. Och gärna en kändis som gör det. Programtablån fylls, i allt större utsträckning, ut av fylliga japaner som nöjt sjunker ner i badkar eller komiker inbegripna i en diskussion med en rå fisk framför sig. Men det lustiga är att själva matlagningen ofta inte står i fokus. Stekta kycklingar, nudlar, misosoppa från Okinawa - allt är rekvisita i en show som handlar om något helt annat. Mat
är en sådan otrolig angelägenhet här att ett mediokert komediprogram ändå blir framgångsrikt om man på något, mer eller mindre långsökt vis, lyckas få in något ätbart på ett hörn.
Men samtidigt som den ofarliga, okontroversiella komedin vunnit terräng finns de knäppa tablåinslagen kvar för den som söker. Ett par kanaler bort, ett par timmar senare, hittar man Taxi som till synes endast går ut på att bikiniklädda kvinnor i baksätet på en taxibil ska få sina bröst att skumpa så mycket det bara går. Allt ivrigt kommenterat av en svettig liten herre i framsätet.
Trots att det hunnit bli midnatt i TBS-byggnaden är arbetsdagen långt ifrån över. På 20:e våningen ska det hållas presskonferens för en ny medlem i Gakkou e Ikous panel, den endast 13-åriga Kaho. Upptäckt av talangscouter på Harajukus populäraste gågata är hon med sitt docklika utseende nästa generations stjärna på Japans tv-himmel.
Vår vän tv-producenten Todaka smiter snabbt in i ett stort, kalt pressrum med nöjesjournalister och fotografer
uppradade vid fyra långbord. Kaho sitter med uppspärrade ögon, liten och ensam längst fram. Todaka tackar oss och stänger snabbt dörren. På väg ut går vi än en gång genom huvudstudion. De leende tremetersansiktena som under kvällen varit dekor bärs nu ut i procession från studion av tre bistra medarbetare. En helt vanlig dag på en av de största japanska tv-stationerna är över. Om några timmar börjar inspelningarna igen.
