Vi ses på McDonalds i Södertälje. Jag tar en specialmeny döpt efter fotbollslaget Assyriska. Han nöjer sig med en kopp kaffe som förblir orörd. Mannen vill vara anonym. Han väntar på ett asylbeslut som i värsta fall kan tvinga honom att återvända till ett Bagdad i kaos där han är övertygad om att det finns folk som vill skada honom och hans familj. I nästan ett år har han svävat i ovisshet. Hans akt åker runt mellan Migrationsverkets handläggare. Den senaste i raden har just blivit föräldraledig och den innan blev utbränd och sjukskriven. Han borde gå i skolan och lära sig svenska. Han vill göra rätt för sig i vad som kan komma att bli hans nya hemland, säger han. Men han är alldeles för utmattad. Dagarna fördriver han på biblioteket.

Han är lång och kraftig och är klädd i stilig svart rock. Kläderna vittnar om en man med pondus men ögonen säger något annat. När han berättar om sin 2-åriga dotter som han tvingades lämna tillsammans med sin hustru i Jordanien fylls de av tårar. Han begraver sitt ansikte i de stora händerna och hans axlar hoppar upp och ner. Några unga killar på bordet bredvid stirrar på honom innan de återgår till att med sina sugrör blåsa papperskulor på varandra. Han suckar djupt och tar sig samman. Han ber om ursäkt. Han förstår inte vad som tagit åt honom. Han grinar för minsta lilla. Sova kan han inte göra längre. På nätterna ligger han vaken på sin madrass i den lilla tvåan som han delar med fem andra irakiska män. Han lyssnar till deras suckar och hur de vankar av och an över golvet. När solen går upp över miljonprogramstaken radar de upp sig utanför den enda toaletten med sina tandborstar och rakhyvlar.

I Bagdad drev han ett importföretag. Han hade många anställda och flera butiker. Som många andra väntade han med spänning på amerikanernas intåg. Han hoppades att de skulle förändra livet för irakierna. Ge dem frihet. Men så blev det inte. Hans eget största misstag var att gå med i Iraqi-American Chamber of Commerce. ID-brickan han visar mig är prydd av den förhoppningsfulla slogan som handelskammaren delar med en tysk skofabrikant: ”Impossible is nothing”. Det hade lika gärna kunnat stå ”förrädare”. I det lag- och strömlösa kaos som följde efter invasionen kidnappades en av hans anställda och återfanns död i ett övergivet hus. Sedan exploderade en bomb utanför en av hans butiker. Då bestämde han sig för att lämna allt och bli en av världens 4,5 miljoner irakiska flyktingar. Han gav sina besparingar, många hundra tusen, till en människosmugglare. Familjen korsade gränsen till Jordanien i en lastbil. Han reste vidare till Sverige för att starta ett nytt liv.

Han säger att han snart inte orkar längre. Att han tror att han kommer att dö. Tänk på din lilla dotter, säger jag fåraktigt. Jag undrar om han vet hur dyrt det kan vara för en djupt deprimerad asylsökande eller papperslös flykting i Sverige. Vård på psykiatrisk klinik efter ett misslyckat självmordsförsök har för andra slutat med en räkning på över 100 000 kronor. Jag idisslar min hamburgare och sörplar den sista colan ur muggen. Sedan skiljs vi åt och ses inte mer. En tid senare skickar han ett mejl där han meddelar Migrationsverkets beslut: Till Sverige är han inte välkommen.