”När man gifter sig skaffar man barn och våra kommer att bli färgade.” ”Jag vill inget hellre.”
Meningsutbytet mellan den svarte showbiz-stjärnan Sammy Davis Jr och den svenska skådespelaren May Britt Wilkens är laddat. Även som fiktion på Stockholms stadsteater lilla scen där Karl Dyall och Rennie Mirro med enkla medel reser tillbaka i tiden och gestaltar en problematik som, dagens mångkulturella samhälle till trots, är nära inpå oss. Och som de själva – framgångsrika, Guldmaskbelönade – hade erfarenhet av som ”svartvita” jazzbarn när de möttes från varsin sida av dansvärlden.
De var när de spelade i succéuppsättningen Singin’ in the rain på Oscarsteatern i Stockholm 2006–07 som idén till From Sammy with love började gro. De delade loge och jobbade stenhårt, den ene med skadad kropp, den andre med skakigt privatliv. Ändå måste de varje kväll prestera på topp, liksom en gång Sammy Davis Jr.
– Han gjorde det med livet som insats, säger Rennie Mirro.
Han hade just läst Sammy Davis biografi och gav den i premiärpresent till Karl Dyall. Men det var först när regissören och manusförfattaren Jonna Nordenskiöld kom in i bilden och började intervjua Rennie och Karl om deras egna erfarenheter, som bitarna föll på plats. I pjäsen speglar de sina egna liv i ”kungen av showbiz” som banade väg för svarta artister i USA under 50- och 60-talen, var bästa vän med Frank Sinatra och konverterade till judendomen i en tid då motsättningarna mellan svarta och judar var stora.
Det väckte rabalder när Sammy Davis Jr gifte sig med sin svenska kärlek 1960. I 31 av USA:s 50 stater var då fortfarande äktenskap mellan personer av skilda raser förbjudna.
Vid samma tid kom den västindiske jazzmusikern Colin Dyall på turné till Norrköping. Där tappade han sina noter, som plockades upp av unga Christina Sjölin. Deras romans, som blommade i Paris, ledde till en graviditet som gjorde flickans far, Karl Dyalls morfar, rasande.
–Min pappa kände sig ändå väl mottagen i Sverige först. Det finns en trevlighet här, en sorts diplomati där alla utåt sett har lika värde. Men min mamma fick höra ”negerhora” många gånger och hon blev ensam eftersom hon inte omfamnades av den andra sidan heller. Hennes umgänge blev andra kvinnor som gjort samma val, berättar Karl Dyall när vi ses före repetitionerna.
Tio år senare, runt 1970, träffades musikern Eric Bibb och judiska psykoterapeuten Francine Lee Mirro-Finer, båda amerikaner med engagemang i medborgarrättsrörelsen som valde att flytta till det öppna Sverige. I pjäsen säger Rennie Mirro att hans föräldrar drevs av ideologi, de ville visa världen att ”så här kommer barn att se ut”. ”Jag önskar bara att det inte hade varit jag.”
En replik som väcker frågor om hur personliga de kan vara på scenen.
–För mig är det här ett sätt att göra upp med vad jag har varit med om. Det gör det så mycket svårare, men vi berättar inte detaljer om våra liv utan vill väcka funderingar hos publiken, svarar Rennie Mirro, men tillägger att han alltid har känt sig utanför sin egen familj eftersom styvfadern är från England och halvsyskonen vita.
– Därför är det viktigt med den samhörighet vi jazzbarn känner med varandra. Och vi är många: Titiyo, syskonen Tainton, Neneh och Eagle-Eye Cherry... Jag hittade min identitet i dansen, konstaterar Rennie Mirro som är klassiskt skolad.
Karl Dyall, som kom till Sverige som 11-åring efter att ha bott i England och Västindien, var duktig i skolan men hoppade av gymnasiets tekniska linje för att satsa på streetdans.
– Kanske var det även en språkförbistring. Sport och dans är något alla förstår. På 80-talet kom Michael Jackson och andra stora artister, det var bara att glida med, säger Karl Dyall som var med om att bilda dansgruppen Bounce.
–Vi söker inte medlidande. Vi är svenskar och uppvuxna här, betonar de.
Ändå blir de ständigt påminda om sitt utseende, både när de gäller vilka roller de får och omgivningens bemötande. Karl Dyall minns när han på 70-talet väntade på kompisar i Valsta centrum.
–En dam kom fram och gav mig en femma. Hon tyckte synd om mig, ett stackars barn från Afrika.
Rennie Mirro, som bodde i USA när terrordåden mot World Trade Center ägde rum 2001, vågade inte gå ut då. Han som är jude blir paradoxalt nog ofta tagen för arab och muslim. Samtidigt kan han uppskatta rättframheten; amerikaner frågar varifrån man kommer.
De konstaterar att det finns en hierarki även bland minoriteter. I Jamaica kan syskon med ljusare hy behandlas bättre, i England tycker västindier att afrikaner tar deras jobb.
–Man har alltid behov av att ha någon under sig. Rädslan för det främmande flyttar bara fokus.
Sammy Davis Jr var en av de första svarta som imiterade vita på scenen. Talangen att härma utvecklade han redan som 3-årig barnstjärna då han, pushad av fadern och dennes kompanjon Will Mastin, gjorde bejublade blackface-nummer.
Framgången kostade smärta och gjorde att ”underhållaren Sammy” blev en roll som ekade i honom.
–Min farfar träffade honom på medborgarrättsmöten, och han sa att Sammy alltid spelade Sammy, berättar Rennie Mirro.
Sammy Davis Jr är ikonen som bröt mot normerna. Han fick aldrig uppleva USA:s första svarta president, Barack Obama, vars slogan Yes we can alluderar på artistens självbiografi från 1965, Yes I can – även titel på ett av hans paradnummer.
Obama har gjort väljare besvikna. Rennie Mirro menar att förändring tar tid.
– Det kommer att ta 50 år, men USA kan aldrig gå tillbaka, det måste fortsätta framåt.
