Det har gått exakt ett år sedan kravallerna i London och bara några månader mindre sedan domarna föll i The Old Bailey mot flera hundra av demonstranterna.

Sedan de tre medlemmarna i det ryska punkkollektivet dömdes till två års fängelse för huliganism har det bara gått knappt två dygn.

Uppsåtet var egentligen detsamma, endast tillvägagångssätten var annorlunda: de visade sitt missnöje mot sin regering och regimen i fråga bestraffade dem.

Men det finns en enorm skillnad: demonstranterna i London saknade tillgång till de subtila medel som gav Pussy Riot en sådan ögonblicklig internationell support och uppmärksamhet.

Där Pussy Riot använde konst och musik som sitt uttryck för att väcka världsopinionen och fortsatte med detta ända in i rättegångens slutskede så var allt vi hörde från deras brittiska bröder och systrar en komplett tystnad.

De hade inga konstnärliga färdigheter att visa upp, inget annat än en desperation över att tillhöra en negligerad och marginaliserad underklass som i två generationer har sopats under mattan av sin regering. Oavsett om den har varit blå eller ljusröd.

Till slut briserade de.

Två deltagare i London-kravallerna fick fyra års fängelse var för att ha startat en Facebook-grupp som, enligt rätten, idkade uppvigling.

Men vi ser ju på Storbritannien som en modern västerländsk demokrati, inte speciellt olik vår egen.

När Putin till och med personligen gick ut med en vädjan att rätten inte skulle döma Pussy Riot för hårt trodde vi inte på honom. Vi såg det endast som ett spel för gallerierna. Själv skrattade jag högt. Det var ju så uppenbart något en man i Putins ställning bara säger när han vet att omvärldens medier har samtliga tv-kameror och vässade pennor riktade mot just honom.

Men när premiärminister David Cameron och hans Lib-Dem-skugga Nick Clegg för ett år sedan i intervju efter intervju deklarerade att de arresterade demonstranterna i Clapham, Hackney och Tottenham skulle straffas så hårt som möjligt uteblev reaktionerna. Då skrattade vi inte alls.

De här två herrarna skulle ju så enkelt kunna vara medlemmar av vår svenska högerkoalitionsregering. De ser till och med ut att vara födda i Täby båda två.

Cameron och Clegg är civiliserade västeuropéer, precis som du och jag. De talar välutbildad Eton-engelska och dricker te.

Så jag skriver det en gång till: två av deltagarna i London-kravallerna fick fyra års fängelse var för att ha startat en Facebook-grupp där de på det enda sätt de kände till ämnade uttrycka sitt missnöje med sin regering.

Det tål att tänkas lite på.