Sandra tillbringade de första åren av sitt liv i ett ashram – en kombinerad skol och sovlokal – på Korsnäs gård i Grödinge utanför Stockholm tillsammans med sin yngre syster, ett skiftande antal andra små barn samt en lärare som ansvarade för deras utbildning i Krishna-medvetande. Sandras föräldrar ägnade sig åt att resa runt i Sverige för att missionera och sälja böcker för Hare Krishnas räkning. Sandra har berättat om sin barndom för journalisten Charlotte Essén, och det är en berättelse fylld av våld, hot och kränkningar.
Hare Krishna är inte den enda sekt som förekommer i Charlotte Esséns bok ”Sektbarn – ett reportage om de utvalda för paradiset” (Albert Bonniers Förlag). Essén har träffat och intervjuat män och kvinnor uppvuxna i Jehovas vittnen, Finlands förebedjare och Familjen. Hon har också talat med personer som har insyn i Knutby församlingen för att skapa sig en uppfattning om hur barnen har det och vilken uppfattning om barnuppfostran som finns. Esséns primära intresse är att ta reda på hur barn har det som växer upp i slutna religiösa grupper – finns det fog för de rykten om barnmisshandel och i vissa fall sexuella övergrepp som florerat kring de här grupperna? De intervjuer Essén gör bekräftar i varje fall att tillräckligt mycket av vad som sägs är sant och det måste betraktas som alarmerande.
Intervjuerna avslöjar också en besvärande handfallenhet hos svenska myndigheter när det gäller att hantera den här sortens problematik. De före detta sektbarnen har haft mycket svårt att få hjälp med att hantera de psykiska problem de ådragit sig som en konsekvens av en på många sätt abnorm uppväxt. Flera av dem undrar också mycket över varför ingen ingrep under deras barndom. Även om kontakterna med omvärlden var begränsade så förekom de, bland annat träffade barnen vid något tillfälle läkare. Varför reagerade ingen? En gemensam strategi hos sekter är att minimera kontakten med omvärlden, därför föredras hemundervisning eller egna skolor. Friskolor och hemundervisning kontrolleras – varför reagerade inte skolinspektören? Esséns ambition var att sätta fokus på frågan om barns utsatthet i sekter. Det tycks hon delvis ha lyckats med. SOU utredningen som kom 1998, ”I God Tro – samhället och nyandligheten” har åter aktualiserats och Barbro Westerholm – som drivit frågan om barns och ungas rättigheter – har på nytt lyft den i riksdagen. Dock tycks socialminister Göran Hägglund inte riktigt se allvaret i frågan utan hänvisar i sitt svar till Westerholm blott till redan gjorda insatser inom barn- och ungdomspsykiatrin. Rädda Barnen föreslår, även det i kölvattnet av Esséns bok, att det skall inrättas ett nationellt resurscenter för frågor kring religiösa samfund och barn som lämnar religiösa samfund. Vidare pekar de på vikten av ökad kunskap om frågorna hos alla som arbetar med barn och föreslår att barn som får hemundervisning skall ha en kontaktperson inom kommunen.
Inte minst det sista förslaget är viktigt. Tyvärr är det nog så att våld och övergrepp på barn förekommer i alla kontexter, och nog är det så att sekten är en gynnsam miljö för just våld. Det är dock inte detsamma som att påstå att våld och övergrepp är ett standardinslag, eller ens ett särskilt vanligt, inslag i en religiös eller sekteristisk miljö. Även utan våld är en sekt som exempelvis Jehovas vittnen en problematisk miljö för ett barn, ännu mera så om barnet i fråga undervisas hemma och på så sätt isoleras maximalt från det omgivande samhället. Om barnet skall ha en rimlig möjlighet att själv välja – att utöva sin religionsfrihet – om han eller hon vill stanna kvar eller lämna sekten när den dagen kommer så måste han eller hon ha en uppfattning om livet utanför sekten. Då är en kontaktperson från världen utanför livsviktig.
Ann Heberlein är teologie doktor i etik och verksam som skribent och föreläsare.
