14 december 1936 pryder porträttet av en blek man med mörka intensiva ögon och mustasch omslaget till Time magazine. Han är surrealisten, representant för den nya, heta rörelsen inom konsten. Salvador Dalí har lyckats i New York, han kan lyckas var som helst. Salvador Dalí är en superkändis, kultursocietetens älskling, portarna till en fullskalekarriär som multikonstnär med rätt att kalla sig Geni med stort G står vidöppna.

Vid sidan av Pablo Picasso är Salvador Dalí (1904–1989) först ut med att som konstnär medvetet bygga upp ett kändisskap. Till skillnad från Picasso som framställdes/framställde sig själv som en obändig naturkraft, en minotauros, skapar Dalí sin mer artificiella persona med en kombination av humor, lekfullhet, arrogans och groteskeri. I och med det föregriper han med flera decennier konstnärer som Andy Warhol, Jeff Koons och Damien Hirst, som alla arbetat med, lekt med och utnyttjat kommunikationssamhället, reklam och massmedia för att kreera sin aura.

Sal v ador Dalí, konstnären bakom hösten stora utställning på Moderna museet, är notoriskt svår att ringa in. Han älskade att förvirra. Det berättas i en anekdot om när Jacques Lacan, fransk intellektuell och psykoanalytiker, besökte Dalí i ateljén för en tidskriftsintervju. Dandyn Dalí tog vänligt emot, men hade en pappbit fasttejpad på näsan för att förhindra färgstänk. Under intervjun märkte Dalí att Lacan inte kunde släppa den med blicken. Det sägs att det är så han skulle ha fått idén att göra något mer spektakulärt av den mustasch som prytt hans överläpp sedan unga år. Den tvinnade och supervaxade mustasch som blev Dalís signum och som förevigades av Magnumfotografen Philippe Halsman på 40-talet, så som den syns på Modernas utställningsaffisch och i en annan version på nästa uppslag.

Ett flertal av Halsmans Dalíporträtt visas i utställningen. De ger inte bara en bild av mustascherna utan också nycklar till Dalís konstnärskap.

Det berömda fotot Dalí atomicus – där konstnär, staffli, målning och ett antal katter fritt svävar i luften samtidigt som innehållet i en balja vatten skvätter genom rummet i en elegant båge – är ett bländverk, ett illusionstrick. Samtidigt som det avspeglar Dalís försök att upphäva tid och rum i sin konst. I den finns ingen plats för en linjär tidsuppfattning, desto mer för överraskande perspektiv och dubbelprojektioner.

Fotot med titeln In voluptas mors visar Dalí som fin de siècle-elegant i hög hatt, stärkkrage och med nejlika i kavajslaget. Till höger om honom bildar en formation av sju nakna damer en grinande dödskalle. Det är fotografier som redovisar ett stort mått av självironi, givetvis. Men där finns också en melankoli. Döden är allestädes närvarande hos Dalí och går hand i hand med alla hans excesser.

Dalí älskade att chockera. Ena året var han på audiens hos Spaniens fascistiska diktator Franco, andra året ställde han ut i det kommunistiska Tjeckoslovakien. Än designade han vykort åt amerikanska gratulationskortgiganten Hallmark, än gestaltade han Den Heliga Treenigheten på uppdrag av Vatikanen. Tog han något på allvar, egentligen?

Utställningsansvarige John-Peter Nilsson, curator på Moderna museet, drar konsekvensen av Dalís tvära kast mellan djup och yta, mellan den högkulturelle förnyaren Dalí och den populärkulturelle trollkarlen Dalí. Utställningens dubbelnamn, Dalí Dalí, är ett tecken på det.

Mästerverken från 30-talet, fler av dem än vad som visades när Moderna senast gjorde en Dalíutställning år 1973, presenteras i ett klassiskt vitt museirum. Tre dörrar leder in till nästa sal, en veritabel Dalí-loppis, om än guldkantad. Tre dörrar, varutav en inte går att öppna – ett surrealistiskt konstvetarskämt – för in i en värld av konstglamour. Där finns bland mycket annat mode, juveler och – håll i er – saker som Dalís affisch för en Eurovisionsschlagerfestival.

–Det är ju inte bara så att Dalí skapar sig själv. Det finns i vår sinnebild två Dalí; den fine Dalí och trash-Dalí, konstaterar John-Peter Nilsson.

De sublima mästerverken inger naturligtvis vederbörlig vördnad och häpnad inför Dalís briljans. Men det som fascinerar åtminstone undertecknad är salen för Dalíkuriosa, där konstnären är allt: Grafisk formgivare, designer, skribent och upptågsmakare i sin egen livslånga karneval.

Där blir också utställningsarkitekturen en smaskig extravaganza. Långväggen täcks av en vepa, en operainteriör i rött och guld. Entrén kantas av vitriner, formade som noshörningshorn, enligt John-Peter Nilsson, alltså klart falliska. En lätt kurvad form som Dalí var besatt av och som går igen i flera av hans verk. Allt är producerat inom museets väggar. En originalproduktion så att säga, som troligen inte – som annars oftast är det brukliga – turnerar vidare till andra stora konstinstitutioner. Det kan tilläggas att utställningsbudgeten på 4,5 miljoner kronor antagligen passeras. Att låna in föremål från platser som Guggenheim, Metropolitan och Tate med försäkringskostnader och kurirer med ombokningsbara biljetter som följer fraktlådorna har inte blivit billigare med åren.

I den andra salen presenteras förutom klänningar av Elsa Schiaparelli av Dalítyger, reklam för Nissanbilar, franska statsjärnvägarna och för första gången ett återupptäckt ljudverk.

–En del av salen ägnar vi åt Dalís paviljong på världsutställningen i New York 1939, berättar John-Peter Nilsson.

–I samband med det gjordes en talkör, som är helt fantastiskt bisarr, ett mellanting mellan grekisk tragedi och en inropare på Kiviks marknad. Moderna visar original-78-varvaren, som nu digitaliserats för första gången. Ljudverket kommer att köras inne i utställningen.

Paviljongen med namnet Hyllning till Venus befann sig i världsutställningens nöjesdel. Man klev in i den genom en skulpterad jättekvinnas särade ben. Niki de Saint Phalle, skapare av Moderna museets legendariska 60-tals-utställning Hon – en katedral med likartad entré ingick för övrigt i Dalís vänkrets.

Dalís paviljong innehöll bland annat en genomskinlig swimmingpool där man kunde se liquid ladies underifrån, detta var ju under Esther Williams och konstsimfilmernas epok. Om de var nakna? Paviljongen stängdes i alla fall efter en månad när skandalen var ett faktum.

–Själv är jag egentligen inget stort Dalífan, medger John-Peter Nilsson ärligt.

–Inför utställningsuppdraget kände jag spontant; surrealism, javisst, den är intressant och ligger i tiden igen på olika sätt. Men Dalís person reser sådana svårigheter att skilja mellan konstnären, kändisen och varumärket. Samtidigt är just det frågor som jag funderat mycket på och som har bäring på den samtida konstscenen.

John-Peter Nilsson kopplar ihop Dalí med Francesco Vezzoli, en konstnär han som redaktör lade på förstasidan till ambitiösa, men numera hädangångna konstmagasinet Nu, the nordic art review redan år 2000.

–Vezzoli hävdar att konstnärer liksom filmstjärnor är moderna divor. Liksom divorna är de också rädda för att åldras. Han menar att konstnärer har ett bäst-före-datum. Som framgångsrik konstnär idag står du på topp kanske i tio års tid. Sen går det utför, säger curatorn.

Vezzolis dekadenta, överemotionella stil, hans smak för glamour sida vid sida med ett förgänglighetstema kompletterar de facetterna av Dalís konstnärskap.

–Något som stiftelsen inte uppskattar, upplyser John-Peter Nilsson med ett skratt, men inte utan viss bitterhet.

Stiftelsen, det är Fundacíó Gala-Salvador Dalí i Figueres, Katalonien. En privat institution som vårdar Dalís minne och förvaltar världen största samling Dalíverk. Efter många brev, en del smicker och några resor dit blev det ändå blankt nej till utlån. Stiftelsens önskan är att Dalí ska glänsa i soloutställningar.

The Dalí Museum, världens andra riktigt stora Dalísamling i St Petersburg, Florida, däremot bejakar idén fullt ut och lånar ut tolv verk. Däribland ett av museets oftast efterfrågade, Myself at the age of ten when I was the grasshopper child från 1933.

–Liten men naggande god, säger museidirektören Charles Henri, ”call me Hank”, Hine, enkel att känna igen som amerikanen bland övriga museimän eftersom han denna vackra sensommardag är klädd i en skjorta med yppiga vilda västern-broderier.

–Vi samlar visserligen enbart på Dalí, men vi visar också saker som vi anser knyter an till Dalí på olika sätt, till exempel vår utställning om Dalí och den spanska barocken.

Hank Hine lägger ut texten om hur Dalí målade gammalmästerligt med den tunnaste av penslar, hur hans verk ekar av Velázquez och Zurbarán, hur han tog avstånd från modernismen och beklagade sin sena plats i konsthistorien.

–Ändå använder vi ofta Dalí som en ingång till samtida avantgarde. Det är därför vi sympatiserar med Modernas utställningskoncept.

En utställningsidé som formuleras i Modernas katalogtexter och som på ett mer akademiskt konstvetarplan försöker framställa Salvador Dalí som den felande länken mellan Marcel Duchamp och Andy Warhol.

Inte illa pinkat av en man som sade sig innerst inne hata modern konst.

Dalí Dalí, Moderna museet, Skeppsholmen, 19 september–17 januari 2010.

Dalí är tillsammans med Pablo Picasso först ut med att som konstnär medvetet bygga upp ett kändisskap

det fanns en tid när Dalís affischer prydde våra väggar. Sedan var mannen med varumärkesmustaschen hopplöst ute. Nu gör han comeback på Moderna museet tillsammans med Francesco Vezzoli – också besatt av kändisskap och förgänglighet.

Text clemens poellinger Foto lars pehrson