Gaby Wigardt, som i många år skrev om Stockholms nöjesscen i SvD, minns Annalisa Ericson.
Foto: Jan Collsiöö/Scanpix
Annalisa Ericson startade sitt teaterliv sex år gammal vid balettstången på Operan och med facit i handen vet vi alla att en glad pensionärstillvaro inte skulle bli någonting för henne i en avlägsen framtid.
Fyllda 80 och mer reste hon fortfarande runt och underhöll en förtjust publik tillsammans med jämngamla Sickan Carlsson. 2002 mötte hon åter sin publik som Sommarpratare i Sveriges Radio.
Annalisa Ericson var en av våra absolut klarast lysande stjärnor på revy- och operetthimlen under flera decennier, känd för sitt breda konstnärliga register, sin perfektion och punktlighet – och för sin bitskhet och snabba replik. Hon var den sista riktiga ”teaterapan” – detta tänkt och skrivet med ömhet och största respekt.
Vi, publiken och teatern, behöver sådana som Annalisa Ericson. Hon avfyrade sina hullingar med en precision som var enorm. Det gjorde detsamma vad hon sade. Det var hur. Vi brukade prata privat i telefonen ibland, samtal som var pärlor i tillvaron.
Dock visade hon en allt större självironi och distans, utan att fröjden att smälla av icke-snälla repliker avtog. En dag var hon sur på Teaterförbundet, som stavat hennes namn fel på en inbjudan och det var att trampa på en öm tå. Hon ringde upp. ”Dessutom har jag faktiskt ett efternamn till”, hade hon upplyst damen som svarade. ”Javisst, förlåt, det vet väl alla att du heter Schmidt också”, löd svaret till Annalisa, änka efter filmkritikern Jürgen Schildt.
– Där ser du vad de kan och vet, de där nyfödda, sa hon när hon berättade om händelsen i telefon.
Man kan undra om Teaterförbundet har haft någon annan medlem som har varit vid teatern i så många år…
Antagligen inte, åtminstone ingen som hade varit aktiv hela tiden.
Annalisa Ericson kom in på Operans balettelevskola 1919 med scendebut redan året efter i Rolfrevyn på Intima teatern.
Hon blev kvar i balettskolan på Operan i tio år då hon, enligt en kamrat ”från tiden”, fick sluta för att hon var för rund! Men det ordnade till sig med både vikten och karriären.
Efter balettutbildningen gjorde hon först talrollsdebut i Tor Hedbergs Karlavagnen på Oscars, en scen dit hon skulle återvända främst i operettsammanhang många gånger.
Hon filmdebuterade i Fridolf Rhudin-filmen Falska miljonären 1931. Året efter filmade hon i Värmlänningarna som Anna mot Gösta Kjellertz som Erik, i Gustaf Edgrens regi. Hon fick mycket beröm, bland annat för vacker sångröst, vilket var missriktat eftersom sångerna dubbades av operasångerskan Helga Görlin.
Revygenombrottet kom på Södran 1933, i nyårsrevyn Ett leende år. En annan ung flicka i ensemblen var Sickan Carlsson. Då konkurrerade de om publikgunsten. Ett halvsekel senare var de partners i seniorrevyer. Egentligen ett ganska omaka par, men de vann publiken med sina respektive sånger och berättelser från förr.
Under 1930-talet var Annalisa flitigt med i revyer, på Södran och hos Karl Gerhard, och operetter, framför allt på Oscars; Nymånen, Djävulsryttaren, Min syster och jag och Värdshuset Vita Hästen är några exempel.
Redan 1936 var hon med i sin första Kar de Mumma-revy, på Blanche. Hm, sa greven, hette anrättningen och det skulle bli många K de M-revyer genom åren fram till hennes sista 1958. På Folkan var hon en skönlockig kronprins Carl-Gustaf 1956. Grammofonskivor blev det också. Ett 20-tal. Bland annat en samlings-lp 1982.
1940-talet skulle bli hennes stora decennium. Det startade med Wallyoperetter på Oscars; Teaterbåten, Roberta och Serenad. Det var då hon började samarbetet med Nils Poppe, vilket också ledde till en livslång vänskap.
Största framgången för duon Ericson-Poppe blev Lorden från gränden, på Södran 1947 och på film 1949 under titeln Greven från gränden. Hon gjorde ett 60-tal filmer genom åren, varav tre som Kajsa Hillman mot Karl-Arne Holmstens thrillerkapten Hillman.
Succénummer? Många. Men hon tyckte själv det var smått märkligt att en kuplett under ett långt revyliv kunde slå ut så många andra, nämligen Saltaste bönan i stan, som Ulf Peder Olrog skrev till en K de M-revy på Folkan 1956. Det är i den sången som hon studsar väskan ner mot golvet. Egentligen hade hon knyckt tricket i England men hon fick inte väskan att studsa upp ordentligt igen.
En natt låg hon och funderade och kom på lösningen. Raskt ut i verktygslådan efter en hammare och stor hovtång. Det blev perfekt. Nästa dag lät hon svetsa ihop väskan, verktygen var permanentade och numret blev en långlivad succé med perfekt studs.
Hennes karriär bestod ingalunda av enbart revy, operett och lättare filmer. 1964–1978 turnerade hon med Riksteatern i åtta pjäser och hon har också spelat talroller på flera andra scener.
Annalisa Ericson prisades vid flera tillfällen för sina insatser på teaterscenen. Kungen belönade henne med medalj i åttonde storleken, 1962 fick hon Karl Gerhards hederspris, 1982 S:t Eriks-medaljen, 2001 fick hon både en hedersguldbagge samt blev den sista mottagaren av SvD:s revypris Poppepriset och 2002 fick hon ett specialpris vid utdelningen av privatteaterpriset Guldmasken.
