Det första som möter på Kulturhusets stora gatukonstsatsning Street smart är Thomas Bratzkes verk Mixer tap. Genom att erbjuda besökaren att fylla egna pennor från tre ständigt flödande kranar med färg, utmanar Bartzke gränsen mellan betraktare och utövare. Priset är att man själv blir nedstänkt, men vad man sedan gör med pennan är upp till var och en. Åtminstone i teorin. När jag besöker utställningen är verket tillfälligt ur funktion, och det enda som tyder på aktivitet är de färgstänk som omgärdar installationen.

Oavsett om färgen åter kommer att flöda eller ej så är avstängningen symptomatisk för gatukonstens ambivalenta förhållande till gallerirummet. Olika regler gäller innanför och utanför konstinstitutionen. Gatukonsten är temporär och institutionen strävar efter permanens: ibland finns inte mer att bevara än en rest – inte olik de stänk som omgärdar Mixer tap. Och när konstinstitutionen gallrar, bedömer och förklarar så tar sig gatukonstnären egna friheter och agerar utanför alla kontrakt.

Åtminstone i teorin. Som Street smart visar är gatukonst en gråzon som hela tiden korsbefruktar konstvärlden. Många av verken på utställningen är inte gjorda för gatan, utan använder snarare det offentliga rummet som material i konstskapandet.

Dessa verk skulle göra sig på vilken samtidskonstutställning som helst. I spanska Sam3:s stop motion-videoverk flimrar olika dörrar förbi en person så hastigt att han verkar stå stilla framför en muterande port. Sinnrikt och lustigt, men inte gatukonst i någon annan mening än att filmen utspelar sig utomhus.

Det tyska konstnärsparet Mischa Leinkaufs och Matthias Wermkes videoverk Zwischenzeit visar tre parallella projektioner där en person åker runt i ett tunnelbanenät på en dressin. I det meditativa verket framträder ett närmast mytologiskt rum, en underjord som annars mest svischar förbi i transporten från en plats till en annan.

Andra videoverk närmar sig mer direkt gatukonstens problematik. I videon Trotzdem Danke (Tack ändå) ger sig Leinkauf och Wermke ut i gaturummet med en hink och vindruteskrapa för att tvätta fönster på tunnelbanor, bussar och polisbilar. Man får inte måla på en tunnelbana, men vad händer om man tvättar den, tycks verket fråga.

Denna sorts humor är vanlig i gatukonsten, inte minst hos legenden Banksy som av en händelse just nu visas i Konserthusets foajé. I den brittiske konstnärens bildvärld desarmeras attackhelikoptrar och pansarvagnar genom att de förses med rosetter – lika enkelt som träffsäkert.

Flera av de svenska deltagarna på Kulturhuset, till exempel Adam, Akay och Peter (Klisterpeter) Baranowski arbetar med liknade grepp. Akay presenterar en sinnrik konstruktion där flera sprayburkar har monterats på en stång så att de i ett svep kan måla regnbågar över stora väggpartier. I en av Peter Baranowskis väggmålningar tittar ett periskop upp från underjorden. I see humans, but no humanity, säger det.

Det är ganska få verk på Street smart som motsvarar den genomsnittlige nolltoleransarens föreställning om gatukonsten. Här finns några målningar av signaturen Kaos och förstås den notoriska videon Territorial pissing av Nug, där en man huvudlöst tycks vandalisera en hel tunnelbanevagn med färg. Verket skapade rabalder på Market för några år sedan när det bland annat retade upp kulturministern. I övrigt är det svårt finna något att direkt yvas över.

Man kan invända att utställningsmakarna har valt säkra kort. Visst visar man på gatukonstens variationsrikdom (även om graffitin är nedtonad), men det hade varit spännande om vi också fått möta andra konstnärer än sådana som redan, om än motvilligt, tillhör samtidskonstscenen.

Men inte ens etablerade namn vet man alltid var man har. Runt foten på Edwin Öhrströms glasskulptur i Sergelstorgsrondellen hade någon målat namnet Klister Peter, lagom stort för att ses från galleri 5:s fönster på Kulturhuset. Jag är här, men jag tillhör inte er, tycktes det säga. Nu är namnet borta. Utanför konstrummet gäller som sagt andra regler.