Jag har några få idoler inom den fysiska gestaltningen. Och du är en av dem.

–På äldre dagar har jag själv börjat fundera över vad jag gjort. Det är många som försöker definiera vad man garvar åt. Vad är humor? Vad är slapstick? Det är egentligen inte roligt när folk trillar omkull eller sätter sig fel. Men det finns några som kan göra det så att det blir skrattretande.

När upptäckte du att du hade fallenhet för humor?

–Min farfar sa att om man ska göra en allvarlig roll så tarvar det att man har humor. Att vara rolig är något väldigt allvarlig. Det är inte mindre seriöst att jobba komiskt. Nästan tvärtom.

Varför har komiker och slapstickskådespelare låg status?

–De löper risken att bli folk­liga. Och då kan man få betalt, ­något som väcker avundsjuka.

Jag vill återupprätta ryktet för slapstick och clowneri. Man fick med sig från scenskolan att de som håller på med sådant horar för publiken, men nu har jag förstått att de som säger det antingen är avundsjuka eller inte kan vara roliga själva.

–Det är inte många som kan få andra att skratta. Du frågade förut när jag upptäckte att jag kunde vara rolig. Det är väldigt lätt att svara på; det var när folk skrattade­ åt mig. Jag tror att jag var rätt ­rolig redan som barn. Vi var fyra bröder, födda inom ett intervall av fem år. Kusinerna bodde intill, tre tjejer och en kille. Det var ständig konkurrens mellan oss. Det som låg närmast till hands som vapen för mig blev att vara skrattretande. Jag fick skrattarna på min sida.

Jag hade en rätt tuff uppväxt, humorn var mitt sätt att över­leva. När jag slängde sig utför höga höjder eller snubblade fick jag enorm uppmärksamhet. Så jag gjorde det igen. Efter några år fick jag betalt för det. Du har gjort mycket i ditt liv, i början var du regiassistent.

–Ja, men jag tror att jag alltid varit mer eller mindre skrattretande. Det ligger, som det heter, humor i släkten. Min morsa garvade som fan och kunde vara mycket rolig, likaså min far. Han jobbade tidigt med komiker och älskade att gå på revyteater. Han tog med mig till revyer i Stockholm där jag fick se Åke Söderblom och till och med Thor Modéen. Med åren tycker jag mig ha förstått vilket starkt intryck det gjorde på mig.

Improviserade du mycket med Hasse & Tage?

–Det har varit en förlängning av ett umgänge, särskilt med Hasse. Man drar upp grejor från logen på scen. Grejor man gaggat om och sedan prövar inför människor. Vissa nummer gjorde vi olika varje kväll, det blev som en sport.

För mig är det den äkta konsten att ha tolvhundra betalande pers och skapa närvaro med improvisation.

–Jag brukar kalla det för att surfa. Den känslan jag fick då minns jag fortfarande.

Saknar du att stå på scen?

–Nej, då skulle jag nog inte ha slutat. Till sist blev det mer ambition än lust.

Jag har alltid haft känslan att du är ödmjuk inför din position.

–Jag är född Lill-Gösta. Den riktiga, stora Gösta Ekman dog året innan jag föddes och det var från början uteslutet att jag skulle kunna göra den karriär jag gjort. Han var ju en gigant, min farfar.

Har det varit viktigt för dig att visa att du inte bara är en rolig snubblande kille.

–Jag har väldigt lätt att tröttna på mig själv, så jag har roat mig med att göra många olika saker. Jag var med och startade Tur-teatern och Hasse & Tage hade bara gjort en egen produktion när vi träffades. Jag har inte alltid varit etablerad, ibland glömmer människor det.

Har du fått några fysiska men av ditt snubblande?

–När jag gjorde Mahatma ­Ekman i Gula hund föll jag kanske tolv, tretton gånger per föreställning. Vi gjorde ungefär fyrahundra , så det blev över fyratusen ungefär likadana trillanden. Det var inte bra för knäna kan jag säga. Jag har utsatt mig för en del så det är klart att jag har lite småskador som känns idag.

Morgan Alling är aktuell med föreställningen Slapstick på Rival. En hyllning till stumfilmens ­hjältar som görs tillsammans med Dag Andersson och Lars Bethke. Spelas ikväll och tisdag 12 februari på Rival.