Det är fördelen med att få utföra ett seriöst arbete. Att det ger en säkerhet. Ändå jobbade jag ovanligt snabbt den här gången, eftersom förlaget ville ha boken redan till sommaren. Jag tvingades lägga annat åt sidan, som privatliv exempelvis. Så visst har det varit hårt arbete de här tio månaderna, men jag har varken haft bråttom eller slarvat över texten. När jag börjar skriva på en ny bok låter jag handlingen växa fram av sig själv. Jag vet egentligen inte vad som ska hända och kan aldrig se hela väven på en gång, utan avtäcker den undan för undan. Visst finns det överraskningar, som den lilla episod där huvudpersonen Maliss köper bondbönor på torget och ser de små ärtorna, för att sedan översköljas av känslor och tankar på barnet som aldrig kom. Inte visste jag att hon skulle gå till torget!

Mina idéer, som sedan blir till text, bär jag ständigt med mig och när som helst kan det komma en formulering, men det kanske mest unika är att jag kan förflytta mig i tanken, vara på plats hos mina romanfigurer genom att bara sluta ögonen och se. Allt kommer, huset och tavlorna…

Svårast är slutet, att veta att nu är det nog. Jag värjer mig mot påklistrade lyckliga slut, men kan låta det vara förhoppningsfullt. Det få bli känslostarkt, men inte sliskigt och när det barkar iväg tar jag till kraftuttryck för att neutralisera. Rytmen är också viktig för mig. När man måste stryka i ett manus, blir jag petig. Det måste vara samma antal stavelser, samma känsla. Det går inte att bara ta bort ord.

Många har genom åren frågat vad som är självupplevt. Men de flesta författare skriver i själva verket samma berättelse om och om igen. Hur kan man annat? Jag har min egen källa och jag har min personlighet, den som blev djuppräglad ­ i mig en gång för alla där hemma i stugan. Jag brukar kallas proletärförfattare och nog betraktar jag livet fortfarande ur pinnsoffans perspektiv. Men jag har det bra och trivs med mitt skrivande. Sedan i fjol hyr jag ett litet torp vid Dannemorasjön, utanför Uppsala. Jag är beroende av att ha det ordentligt runt omkring mig. Gärna blommor och så, men det får inte vara romantiskt. Jag tycker så mycket om att sitta där i lugn och ro i kakelugnskammaren vid det gamla skriv­bordet. Jag längtar dit nu, men hinner inte. Om någon vecka åker jag igen, men fråga inte om en ny bok. Inte ännu.