När ”Mordet på Halland” kom ut i Danmark förra året blev den läsarfavorit, trots eller kanske just på grund av att den inte är vad den utger sig för att vara. Deckartitels löfte om intrig, upplösning och en avslutande samling i biblioteket infrias inte.
Författaren och akademiledamoten Pia Juul är i Sverige tidigare uppmärksammad för sin lyrik och sina noveller. Hon har en originell förmåga att frilägga den mänskliga ensamheten under alla lager av språk. Om det fanns något man kunde kalla ”varm ironi” skulle jag benämna hennes texter så.
I ”Mordet på Halland” förhåller sig Juul visserligen till kriminallitteraturen, med hemliga nycklar och okända människor som dyker upp, men samtidigt understryker hon avståndet. I deckaren är det ”aldrig som i ens eget liv”, det vill säga ett liv med alldeles för mycket undertext som komplicerar allt.
Romanen inleds med att författaren Bess vaknar och platsen intill hennes är tom. Hon tror att Halland har åkt till jobbet, men hans portfölj och jacka är kvar. Strax ringer det på dörren. Utanför står en granne som påstår att Halland är skjuten och att det är Bess som är mördaren.
Medan Bess springer ut mot torget och mordplatsen stiger några avgörande ord upp ur minnet: Om du går ifrån mig nu får du inte träffa din dotter mera. Det är ett samband som avslöjas, en tragisk konflikt. I replikväxlingen mellan Bess och mannen hon lämnat för Hallands skull framstår passionens pris. Den älskade, som nu är död, har kostat Bess hennes dotter.
Så är det redan uppenbart att romanens gåta inte handlar om vem som dödade Halland utan om de levandes självsvåldiga val. I förvirringen och overkligheten börjar Bess treva sig fram bland frågorna. Hon vet inte längre vem han var, mannen hon levde med i tio år.
Lika svårt är det att få syn på det egna jaget och dess historia, att veta vad som gjorts förgäves och vad som verkligen har betytt något. Sorgen och saknaden efter dottern tränger sig in i sorgen över Hallands död, som beroenden och kärlekar alltid blandas och muterar.
Pia Juuls sätt att närma sig tillvarons brännpunkter känns igen. Här är den, känslan för verklighetens absurdism, språket som fräser till mot det tröttsamma och kaotiska livet. Jag tänker mig romanen som en släkting till den underbara diktsamlingen ”Helt åt skogen” som kom för några år sedan, där det också fanns ett oöverskådligt mord att hantera.
Juul är skicklig på att skriva fram det valhänta. En författares man dör, men det finns inget vettigt hon kan säga om det. Ingen manual för rätta reaktioner eller känslor. Istället missförstånd, förtroenden på fel ställen, pinsamheter. Sättet att turnera dialog och situationer, som också karaktäriserar Juuls novellkonst, blir i romanen kongenialt med de yrvakna konsekvenserna av en plötslig förlust. ”Efteråt vet man förstås vad man borde ha sagt”, konstaterar Bess. Men jag är inte så säker på att hon menar det.
