Världsmedborgaren och kompositören Ryuichi Sakamoto från Tokyo bor hellre i New York än i Hollywood. På fredag spelar han i Uppsala.
–Bor du i Stockholm? Vi spelade där hösten -80.
Vi sitter i en bar mitt i Berlins Potsdamer Platz-komplex som just nu hyser 2012 års filmfestival. Ryuichi Sakamoto, i stan som mentor åt unga filmkompositörer, delger mig sitt hittills enda svenska minne, om när YMO – Yellow Magic Orchestra – spelade i Stockholm.
Det gjorde de fredagen den 24 oktober 19.30 på Göta Lejon, där jag tio dagar senare såg Madness. YMO missade jag. Det borde ha varit tvärtom. Här skapades ju smärre modern musikhistoria då tre musicerande japaner, Haruomi Hosono, Yukihiro Takahashi och Ryuichi Sakamoto, tillsammans tog steget in i en ny era.
–Vi var alla i olika grad lite uttråkade av vad vi höll på med, säger Sakamoto på mjukt accentuerad ofelbar engelska.
–Och vi diggade Giorgio Moroder och Kraftwerk, som jag har beundrat sedan de var långhåriga och använde hemmagjorda generatorer. Jag älskar fortfarande enkelheten i vad de gjorde då. Samtidigt var de lite för tyska för oss, så vi fick göra vår egen version av technopop.
Med sin unika fusion av exotica, new romantic och discofunk, ofta med parodiska inslag av japanska stereotyper, skulle de få en avsevärd påverkan på house, ambient och diverse annan electro i vardande. Sju studioalbum kom ut åren 1978–83, så fulla av upptäckarglädje som tre starka konstnärstemperament bara kunde få plats med. 1983 var Yellow Magic Orchestra ett avlutat kapitel. För att sedan återförenas, först tillfälligt på 90-talet, sen mera regelbundet fram till idag.
Både öst och väst hade välkomnat YMO med varm hand och efter splittringen låg världen öppen. Nu New York-baserade Sakamoto tog detta ganska bokstavligt på plattor som ”Neo Geo” och ”Beauty”, där han lät favoritmusiker från jordens alla hörn, från burkinska slagverkare och okinawiska sångerskor till Brian Wilson och Bootsy Collins samlas under ett personligt världsmusikparaply han kallade Neo Geo, New Geography.
–New York är granne med Tokyo och med Peking och Bukarest – allt i mitt huvud och helt demokratiskt.
En speciell relation har han haft med David Sylvian, som han beskriver som en bror. Sylvian skrev text och sjöng till vad som 1983 skulle lyfta Ryuicho Sakamoto från popidol i öst och finsmakarfavorit i väst till högre höjd. Det började med ett oväntat anbud.
–Plötsligt kommer regissören Nagisa Oshima med ett manus och ber mig läsa för en roll. En huvudroll! Mot David Bowie! När jag hämtat mig från chocken så frågar jag försynt om jag kanske också fick skriva musiken? Han sa ja på studs. Senare har jag hört att han först bad Bowie som inte ville. Bra för mig.
Filmen var ”Merry Christmas, Mr Lawrence”. Ledmotivet ”Forbidden Colours” har med och utan Sylvians sång blivit en evergreen och genom åren har Sakamoto spelat den i alla upptänkliga stilar. Själva filmen ser han ogärna.
–Första gången ville jag sjunka genom golvet när jag såg mitt skådespeleri. Men musiken är bra. Jag fattade aldrig att den skulle slå.
”Merry Christmas, Mr Lawrence” bjöds även in till Cannes. På en fest där dök det upp en gestikulerande italienare.
–Han pratade om en film han skulle göra om Pu Yi, den siste kinesiske kejsaren. Och så sa han att min kärleksscen med Bowie i ”Lawrence” var det vackraste han sett…
–I alla fall kom det ett par år senare ett telefonsamtal om att jag skulle komma till Kina och jobba. Igen som skådespelare! Jag har inte tagit en lektion i mitt liv.
Bernardo Bertolucci hade redan en del musik, komponerad av Cong Si, men passade ändå på att beställa mer, dels av David Byrne, dels av Sakamoto. Tillsammans tog de emot 1988 års musik-Oscar för ”Den siste kejsaren” och Ryuichi Sakamoto har efter det varit en het kompositör av filmmusik, bland annat för Almodóvar och De Palma.
Genom åren har hans lustfyllda musikflanerande i kombination med minimal tolerans för genrer, trender, kategorier och gränser producerat allt från mobilringsignaler till öppningsmusiken till Barcelona-OS 1992. Han ger exceptionella konserter, vare sig de är solopiano, stråktrio, bossa nova-combo eller – som på fredag i Uppsala – minimalistisk glitch-elektronik med Alva Noto. Ryuichi Sakamoto är engagerad i globala frågor och gör artistiska insatser rörande bland annat landminor, Irakkriget och kärnkraft, speciellt sedan Fukushima-katastrofen.
Det har hänt att han har gjort ett jobb för en dollar.
–Jag är usel på matte. När vi börjar snacka pengar svimmar jag nästan. Musik är ju ändå gratis idag. Men det går ihop. Internet kommer inte att skada kreativiteten. Man gör ju inte musik för pengar utan för att nå ut. Musik är idag fri i alla bemärkelser.
Han gillar ju att ha det så.
–Som skolbarn fick vi frågan om vad vi ville vara när vi blev stora. De andra sa pilot, läkare, advokat eller premiärminister. Jag ville vara fri när jag blev stor.
Vad vi inte hört på länge är ett album med nya, ”reguljära” poplåtar.
–Bortsett från att jag betraktar min sångröst på nivå med mitt skådespeleri finns inget finns uppenbart skäl annat än min sinnesstämning. Jag är sedan tio år nu i en lite meditativ fas. Musiken med Alva Noto speglar detta bra. Men i morgon är jag kanske en förändrad man.
Kan du beskriva din kreativa process, Sakamoto-san?
–Jag dricker mycket kaffe, lite champagne ibland, tar ett bad, kanske ett par danssteg. Sedan går jag till pianot och börjar spela.
