Maria Andersson och Josephine Forsman, sångerska respektive trummis i Sahara Hotnights, hänger bokstavligt talat på låset till fiket vid Hornstull i Stockholm. Klockan har passerat nio men dörren går inte att öppna. Någon minut senare skjuts den upp från insidan med ett skamset ”sorry, jag trodde det var lugnt att lata sig lite...”. Väl inne hugger de rådigt tag i varsitt bord och hjälper den morgonhängige kafékillen att ställa i ordning uteserveringen.
– Vi bor i närheten, exakt lika långt härifrån, fast åt varsitt håll, förklarar Josephine Forsman hemtamheten.
De två utgör den låtskrivande halvan av kvartetten, som också rymmer systrarna Jennie och Johanna Asplund, och brukar, när de inte spelar själva, också spela skivor tillsammans. Vid sidan av kanoniserade 70- och 80-talsakter som Traveling Wilburys, Joan Baez, Albert Hammond och Linda Ronstadt tillstår Maria Andersson att de senaste åren också har inneburit en ”ganska flitig one hit wonder-konsumtion”.
– Powerpop som Rocky Burnette och Badfinger. Sekundär popmusik. Det är något fascinerande med det. Det finns en enkelhet i musiken som är fantastisk i sig, men som också gör att man blir lite beklämd. Det är så banalt och de vill ändå mer.
What if leaving is a loving thing, som släpps om ett par veckor, är deras fjärde album sammanlagt och det första på egna bolaget Stand By Your Band. Producerat av Björn Yttling, mest känd som Bjorn i Peter, Bjorn & John, tillåts de tio i sig raka poplåtarna att – utmed en bana uppbruten av pigga gitarrer, klirrande pianoslingor, åskdundrande trummor och trivseltjocka saxofoner – slira och slänga mer än kvartettens tidigare, ganska tajt hållna skivor.
Att starta eget när kontraktet med det tidigare bolaget Sony BMG löpte ut efter förra albumet Kiss & tell var ett självklart val. På det sättet har kvartetten rättigheterna till sin egen musik. Men det är också egentligen det enda som intresserar dem – ekonomi och allt övrigt omkring har de delegerat till andra.
– Jag är så pass mycket old school-romantiker att jag nästan gillar det här traditionella förhållandet mellan band och storbolag, där bandet kan skylla på bolaget för att det går åt skogen. Jag gillar kontrasten mellan det kreativa och kommersialismens klor. Skräcken är att börja se sig själv som affärsverksamhet, säger Maria Andersson.
Sahara Hotnights kallar sig själva ett ”band av den gamla skolan”. Det innebär i korthet att de turnerar. Mycket. Och att det verkligen är de fyra. Det är snart 15 år sedan de, i sjätte klass, började spela tillsammans i västerbottniska Robertsfors. Sahara Hotnights har vid det här laget funnits där i mer än halva livet.
Bolagets namn, Stand By Your Band, är inte bara en catchy gliring till Tammy Wynettes countryklassiker Stand by your man, utan också en rak beskrivning av vad som är viktigt i tillvaron.
– I och med att man gör det här med sina bästa vänner finns det ingen chans att man ska kunna se det som ett yrke. Det innefattar så mycket av ens liv, vänskapen, vår uppväxt och vår historia. Det går inte att koppla bort, säger Maria Andersson.
– Det är något som slagit mig först de senaste åren. Det är lite som när man kommer till den punkten när man upptäcker att man har slutat skämmas över sina föräldrar. Alla gånger man har skämt ut sig och töntiga grejer man har gjort, plötsligt kan man flina åt det. Innan ville man bara framåt, bli äldre, bli vuxen, bort, bort, bort. Men så stannar man upp och inser att man faktiskt minns hur det började. Och att det fanns något behjärtansvärt med det.
Fjärde albumet ger de ut själva, på etiketten Stand By Your Band. Efter att ha spelat ihop i snart 15 av sina 25 år vet de fyra i Sahara Hotnights ganska exakt vad det innebär att stå bakom sitt band.
Maria Andersson och Josephine Forsman, sångerska respektive trummis i Sahara Hotnights, hänger bokstavligt talat på låset till fiket vid Hornstull i Stockholm. Klockan har passerat nio men dörren går inte att öppna. Någon minut senare skjuts den upp från insidan med ett skamset ”sorry, jag trodde det var lugnt att lata sig lite...”. Väl inne hugger de rådigt tag i varsitt bord och hjälper den morgonhängige kafékillen att ställa i ordning uteserveringen.
– Vi bor i närheten, exakt lika långt härifrån, fast åt varsitt håll, förklarar Josephine Forsman hemtamheten.
De två utgör den låtskrivande halvan av kvartetten, som också rymmer systrarna Jennie och Johanna Asplund, och brukar, när de inte spelar själva, också spela skivor tillsammans. Vid sidan av kanoniserade 70- och 80-talsakter som Traveling Wilburys, Joan Baez, Albert Hammond och Linda Ronstadt tillstår Maria Andersson att de senaste åren också har inneburit en ”ganska flitig one hit wonder-konsumtion”.
– Powerpop som Rocky Burnette och Badfinger. Sekundär popmusik. Det är något fascinerande med det. Det finns en enkelhet i musiken som är fantastisk i sig, men som också gör att man blir lite beklämd. Det är så banalt och de vill ändå mer.
What if leaving is a loving thing, som släpps om ett par veckor, är deras fjärde album sammanlagt och det första på egna bolaget Stand By Your Band. Producerat av Björn Yttling, mest känd som Bjorn i Peter, Bjorn & John, tillåts de tio i sig raka poplåtarna att – utmed en bana uppbruten av pigga gitarrer, klirrande pianoslingor, åskdundrande trummor och trivseltjocka saxofoner – slira och slänga mer än kvartettens tidigare, ganska tajt hållna skivor.
Att starta eget när kontraktet med det tidigare bolaget Sony BMG löpte ut efter förra albumet Kiss & tell var ett självklart val. På det sättet har kvartetten rättigheterna till sin egen musik. Men det är också egentligen det enda som intresserar dem – ekonomi och allt övrigt omkring har de delegerat till andra.
– Jag är så pass mycket old school-romantiker att jag nästan gillar det här traditionella förhållandet mellan band och storbolag, där bandet kan skylla på bolaget för att det går åt skogen. Jag gillar kontrasten mellan det kreativa och kommersialismens klor. Skräcken är att börja se sig själv som affärsverksamhet, säger Maria Andersson.
Sahara Hotnights kallar sig själva ett ”band av den gamla skolan”. Det innebär i korthet att de turnerar. Mycket. Och att det verkligen är de fyra. Det är snart 15 år sedan de, i sjätte klass, började spela tillsammans i västerbottniska Robertsfors. Sahara Hotnights har vid det här laget funnits där i mer än halva livet.
Bolagets namn, Stand By Your Band, är inte bara en catchy gliring till Tammy Wynettes countryklassiker Stand by your man, utan också en rak beskrivning av vad som är viktigt i tillvaron.
– I och med att man gör det här med sina bästa vänner finns det ingen chans att man ska kunna se det som ett yrke. Det innefattar så mycket av ens liv, vänskapen, vår uppväxt och vår historia. Det går inte att koppla bort, säger Maria Andersson.
– Det är något som slagit mig först de senaste åren. Det är lite som när man kommer till den punkten när man upptäcker att man har slutat skämmas över sina föräldrar. Alla gånger man har skämt ut sig och töntiga grejer man har gjort, plötsligt kan man flina åt det. Innan ville man bara framåt, bli äldre, bli vuxen, bort, bort, bort. Men så stannar man upp och inser att man faktiskt minns hur det började. Och att det fanns något behjärtansvärt med det.
