Jodå, Eric Saade krossade både glaset och det eventuella motstånd som skulle kunna finnas ute i Europa och placerade oss i final igen efter Anna Bergendahls snöpliga miss i Oslo. Med ett shownummer som både musikaliskt och visuellt profilerade sig gentemot övriga 18 bidrag togs ett första steg mot att vinna på lördag. Sedan är det en annan sak att jag fortfarande inte låter mig övertygas av Fredrik Kempes bombastiska barnramsa och den kaxiga unga sångarens rätt aggressiva utstrålning. När han låtsas krossa glaset är det vare sig särskilt snyggt eller dramatiskt. Bara lite obegripligt och ungefär så långt bort man kan komma från de ”bra vibrationer” som Kikki Danielsson tävlade med 1985.

Av övriga bidrag är jag glad över att Bosnien-Hercegovina, Slovenien och Estland gick vidare. Särskilt kul var det att de helknäppa irländska tvillingarna John och Edward, Jedward alltså, tog sig till final. De har blivit allt mer oemotståndliga för varje gång man sett deras frisyrer.

Den första semifinalen stördes av problem med ljudet och kommunikationsproblem för samtliga länders korrespondenter. Torsdagskvällen flöt på utan syn- och hörbara missar och mellanakten med breakdance till tonerna av Bach var mycket bättre än de amerikanska trumslagarna i tisdags.

Överlag får man säga att tyskarna lyckats med sin rätt maffiga iscensättning av Eurovision Song Contest-spektaklet. Programledarna Judith Rakers (nyhetsankare), Anke Engleke (komiker) och Stefan Raab (musikprofil) gör vad de ska och har en fungerande personkemi. Så brukar det sällan vara.