Så var det bestämt. Veckor av spekulationer är till ända i och med att Eric Saade och det av Fredrik Kempe komponerade bidraget Popular röstats fram som segrare.

Att de internationella jurygrupperna var eniga med de svenska telefonröstarna skulle kunna betyda att det var rätt låt som vann. Eller inte. SVT:s dåliga självförtroende och underkännande av den svenska folksmaken genom anlitande av internationell ”expertis” är hur man än ser på det ganska löjeväckande.

Eric Saades seger var ingen direkt överraskning, 20-åringen från Kattarp har, tillsammans med Danny Saucedo, funnits med som en av de starkaste vinnarkandidaterna redan innan årets Melodifestival drog igång. Det är en professionellt framförd klubblåt av modernt snitt, riktad till en mycket ung målgrupp. Inget i vare sig musiken eller det sceniska skvallrar om att det skulle vara ett svenskt bidrag, men nationella särdrag brukar ju ändå inte vara gångbara i Eurovision song contest. Att det skulle vara en internationell vinnarlåt tvivlar jag ändå på. Eric Saade kan sjunga och dansa men någon personlighet är han inte. Dessutom tror jag att Kempe-ramsan är för anonym och enfaldig för att göra ett tillräckligt starkt avtryck ute i Europa.

Själv hade jag hellre sett att The Moniker eller Sanna Nielsen getts förtroendet att representera Sverige. Inte för att jag tror att de heller har särskilt stor chans att ta hem en seger, utan för att de förmedlar äkta schlagerpoppig glädje i traditionell ESC-anda.

Fast nog ska Saade kunna gå till slutfinal i Düsseldorf. En snabbskanning av de bidrag vi ska möta i den andra semifinalen antyder att konkurrensen är ganska obefintlig. Det är egentligen bara Österrike, Cypern, Danmark, Slovakien och Slovenien som har något man kan ta på allvar. Särskilt Österrike, vars Nadine Beiler har en riktigt stark powerballad som bara måste gå vidare.

Finalen vet man ju inte hur den ser ut dag, men jag skulle kunna tänka mig att Finland, Island, Litauen, Norge, Ryssland, Serbien och Schweiz hör till de som tar sig dit från den första semifinalen och kan erbjuda motstånd. Bland dem är det väl särskilt Norges Miriam Makeba-pop och Rysslands RedOne-låt som man ska akta sig för. Bäst är Litauens musikalballad och Serbiens 60-talspop.

Detta om detta. Resten av finalen, det hysteriska pladdret och tramset mellan bidragen och den alltid lika spännande röstsammanräkningen alltså, är egentligen inget att ödsla tid och trycksvärta på. Man slapp Peter Stormare, tack för det, men det var lika jobbigt att höra Ola Salo, Nanne Grönvall, Christer Björkman och Lena Philipsson hårdrocka sig igen om Rock you like a hurricane som det var att höra hårdrockbandet Dynazty skrika sönder förra årets segrarmelodi This is my life. Varför så mycket hårdrock?