Den amerikanska författarinnan Susan Sontag.
Foto: Fredrik Persson/SCANPIX
Som så många skrivande människor förde Susan Sontag dagbok och hon gjorde det under större delen av sitt liv. Men när hon dog den 28 december 2004 hade hon inte talat om hur de många anteckningsböckerna skulle hanteras. Materialet var känsligt, hon skrev frispråkigt och utlämnande med mängder av intima detaljer om namngivna personer, på det sätt en dagbok ofta skrivs, för privat bruk och utan hämningar. Det blev Sontags son David Rieff , själv författare och journalist, som fick fatta beslutet om publiceringen – böckerna som sådana hade hon flera år tidigare tillsammans med sina övriga papper sålt till University of California i Los Angeles. Rieff visste ingenting om vad hans mor önskade. Allt han hade att gå efter var orden ”Du vet var dagböckerna finns”, framviskade av Susan under sin sista sjukdom, men också hans eget strategiska övervägande. I förordet till den volym som nu tryckts, Reborn. Journals and Notebooks 1947–1963 , den första av planerade tre, skriver han: ”Antingen ordnade jag dem och gjorde dem tillgängliga, eller så skulle någon annan göra det. Det verkade bäst att ge sig i kast med det.”
Han har inte censurerat anteckningarna, trots att de innehåller ”mycket jag inte hade velat veta eller velat att andra skulle veta”. Några egennamn har förvandlats till initialer, så kallas Susans viktigaste kärlekspartner för H kort och gott. Genom att publicera har Rieff fått kontroll över materialet – ett sätt kanske att hantera sorgen men också sanningen om Susan själv, som verkar ha varit en svår och krävande mor. Susan Sontag utövade själv en strikt kontroll över sitt verk under livstiden, texter omarbetades självkritiskt, översättningar granskades. Hon var mån om sin bild i offentligheten och hon var mån om sin integritet.
Någon bekännande författare var hon inte; så talade hon exempelvis ytterst ogärna om sin homosexualitet. Hon skrev hellre om andra än om sig själv och hellre om tankar än om känslor. Författarskapet var det objektiva, inte det subjektiva. Rieff beskriver henne som ett anakronistiskt 1800-talsmedvetande där Prestationen var det som räknades – en modern Carlyle.
Varför tog hon då inte beslutet om ett material som så naket som dagböckerna blottar hennes känslor och kärleksliv, hennes närmaste, hennes (självpåstådda) brister och konflikter? Varför lämnade hon det till eftervärlden? I sin bok Swimming in a Sea of Death. A Son’s Memoir , ett bitvis ohyggligt, svårmodigt och självanklagande aktstycke om Susans sista sjukdom, publicerat samtidigt med dagboksvolymen, anger David Rieff ett skäl: Susan Sontag trodde inte att hon skulle dö. Hon accepterade aldrig döden; inte ens när hon våren 2004 fick sin tredje och allvarligaste cancer, en form av leukemi, trodde hon på allvar att det skulle ta slut.
Hon läste Kierkegaard hela sitt liv och var anhängare av hans tanke att livet förstås retroaktivt, i efterhand, men levs projektivt, med blicken mot framtiden. Hon levde alltid resolut framåt, ständigt hungrig på nya böcker, människor, resor. Hon var den rastlösa där livet var en blandning av lustfyllt erövrande och arbete. Hon var manikern som efter ett antal vilsna år fann en kreativ form för sin mani. Men hon förebrådde sig oupphörligt för att inte arbeta tillräckligt, inte förstå snabbt nog, inte ha sett alla filmer, lyssnat på all musik, läst alla böcker. ”Jag vattnar mitt vita medvetande med böcker”, skriver hon som tonåring. David Rieff menar att Isaac Babels uppmaning till sig själv, ”you must know everything”, gällde för Susan Sontag. Och han ser sin mor som en intellektuell version av Balzacs Lucien Rubempré: en ambitiös ung människa från landet som till varje pris ville bli en betydande person i storstaden.
Dagböckerna, skriver han, pendlar mellan smärta och ambition. Det är ofta en sträv och knagglig läsning, snabba notater på en krängande korthuggen men också exakt stil, en osovrad blandning av allmänt tankegods, originella iakttagelser och entusiasm. Sontag älskar listor, hon gör gång på gång nya: på böcker som ska läsas, viktiga händelser i livet (det närmaste hon kommer en självbiografi), idéer som måste testas, ord hon blivit förtjust i, fel och brister hos henne själv.
En kort lista med rubriken ”Vad jag tror på” lyder: ”Privatlivet. Upprätthålla kulturen. Musik, Shakespeare, gamla byggnader.” I andra listor förtecknar hon slanguttryck, ord för manlig och kvinnlig homosexualitet, latinska glosor, minnesvärda citat.
Skärpan i formuleringen är viktigare än skönheten i den – tanken viktigare än kroppen. ”Hon trivdes lika illa i sin kropp som hon var självklart hemma i sitt medvetande”, skriver Rieff. Den första dagboksvolymen är en verkstad för den blivande författaren, överfull av utkast till kommande projekt.
Men vi får samtidigt följa hur ”Susan Sontag” blir till, eller rättare sagt hur hon gör sig till den hon blev under 1960-talet: USA:s främsta kulturkritiker, en röst som väckte anstöt och irritation, men som också befriade och klargjorde. Hon beskrev samtidsfenomenen med nya ögon, likt en amerikansk Roland Barthes. Hon blev författaren till den banbrytande essäsamlingen ”Against Interpretation”, på svenska ”Konst och antikonst”, och med den talesmannen (taleskvinnan) för en radikal generations taggiga sensibilitet, politiskt och estetiskt, inte bara i USA. Och hon kämpade för att bli det, inte för sin representativitets skull utan för sin individualitets.
Hon hade, i alla sina tvivel och självuppgörelser, en orubblig tilltro till sitt jag. Det amerikanska hos henne kommer till uttryck i hennes tro på självskapelse . När hon som tonåring läser André Gides dagböcker skriver hon: ”Jag inte bara läser denna bok, utan skapar också mig själv, och denna enastående och enorma erfarenhet har renat mig från mycket av förvirringen och ofruktsamheten från de senaste månaderna”.
Hon brister ut, som så många andra unga dagboksskrivare: ”Åh, att vara helt och hållet uppriktig!” Men hon sätter orden inom citattecken – kanske kommer de från Gide – som om hon vet att hon följer vad andra sagt. Hon har inget emot det, bara det handlar om hennes självvalda, andliga föräldrar och inte om hennes påtvingade, fysiska. Uppvuxen i Tucson, Arizona blir hon en av dessa amerikaner som i likhet med Henry James, Pound, Eliot och Cy Twombly lockas av Europa som urkällan för kulturen. Hon kommer så småningom att introducera en rad europeiska författare och filosofer, och inte minst filmare i ett land där spänningen mellan kommersialism, populärkultur och konst alltid varit stark och i regel till de förras fördel.
”Reborn”, pånyttfödd, har David Rieff kallat boken. Det är en bra titel, den täcker den unga Sontags syn på sina stadier på livets väg som en serie pånyttfödelser. Som när hon upptäcker den lesbiska kärleken i San Francisco som 16-åring, som när hon – lika sinnligt berusande – upptäcker Paris en vårvinter som 25-åring. Då har hon lämnat studentlivets konforma Harvard och skilt sig från Davids far.
Dagboken skildrar en serie steg bort från beroendet, från de mallar för liv och verksamhet som omgivningen erbjuder henne: pojkdejtande studentska, undergiven akademiker, villaboende maka, hängiven mor.
Susan Sontags första trettio år tycks ha handlat om en serie avdrifter, om att finna sin egen väg och ändå inte bli en ansvarslös drop out. I Paris några dagar innan hon ska fylla 25 återkommer hon till tonårens tanke om självskapelse; hon vet att man inte skriver för att ta reda på vem man är utan för att bli någon:
”I dagboken uttrycker jag mig inte bara mer öppet än jag kunde göra inför en annan människa; jag skapar mig själv. Dagboken är mitt redskap för min upplevelse av självhet ( selfhood ). Den representerar mig som känslomässigt och andligt oberoende. Därför förtecknar den (tyvärr) inte enbart mitt nuvarande, dagliga liv utan erbjuder – i många fall – ett alternativ till det.”
Det är en sträng Susan Sontag vi möter i denna första dagboksvolym, sträng och oförsonlig inte minst mot sig själv. Men hon hade också lusten och lekfullheten när hon väl hittat sin plats, det visar flera av essäerna i ”Konst och antikonst” liksom den sena romanen ”Vulkanälskaren”. På Youtube finns en BBC-intervju med henne från glansdagarna på 60-talet; hon besöker Seagram Building i New York, då världens lyxigaste skyskrapa. Den sensuella hissfärden upp jämför hon med ”en gigolos hand på en silkesstrumpa”. Jag hoppas på fler sådana avväpnande metaforexcesser i de kommande dagboksvolymerna.
