Eurovisionsschlagerfestivalen var förr något av en sluten graal, där bidragen absolut inte fick spridas inför finalen. Så är det inte längre, sedan år 2002 får låtarna finnas ute redan från 1 oktober - föregående år. En konsekvens av att låtarna i dagens digitala, globala musikkultur ändå läcker. Så i stället för förbud, förekommande åtgärder, uppmuntrar festivalledningen till spridning.

Men det går trögt. I Sverige spelas än så länge bara Anna Bergendahl i radion. Inte ens Azerbadjans favorittippade r'n'b-ballad Drip drop, skriven av svensktrion Anders Bagge, Stefan Örn och Sandra Bjurman, har fått något genomslag här.

Svante Stockselius, högste chef för tävlingen, förklarar det delvis med traditionens makt: Det finns ingen etablerad modell för att marknadsföra låtarna i förväg. Men framför allt, säger han, bleknar all marknadsföring inför finalen i jämförelse med de tre minuterna man har till sitt förfogande på scen som är enda tillfälle under året som hela kontinenten bänkar sig som en, samlad publik. 2009 såg 124 miljoner européer Alexander Rybak ta hem segern till Norge.

- Det var samma sak då. Trots att Alexander Rybak var storfavorit var det knappt någon som spelade låten innan finalen. Sedan brakade det loss, alla inser samtidigt att det här funkar. Jag tror att den till slut blev den tredje mest spelade låten i Europa förra sommaren, säger Svante Stockselius.

39 länder medverkar i år, antingen direktkvalificerade, eller via semifinaler. Bäst odds har sjuttonåriga azerbadjanskan Safuras Drip drop. Sett till hur väl vadslagningen brukar förebåda slutresultatet betyder det att hon i princip kan räkna hem segern redan nu.

Men låt oss för nöjes skull anta att det är en öppen fråga vem som vinner.

För artisterna verkar det vara öppet, om man får tro Svante Stockselius.

-Trots att det ofta är etablerade, stora artister som medverkar märks spänningen av. De blir som elvaåringar som ska spela fotboll, det är skyhöga förväntningar de ska leverera. Det är allra tydligast i semifinalerna, i takt med att kuverten dras ökar anspänningen i green room, det blir skratt, tårar och väldigt bra tv, säger Svante Stockselius.

De tre minuterna på scen är ju inte bara musik utan även också tv. Helst ”bra tv”, som Svante Stockselius säger. Något som rycker 124 miljoner chipsätare ur det samfällda soffkomat.

- Det är en lång kväll. Det gäller att göra något minnesvärt, något som sticker ut. Dima Bilans scenshow, när han vann för Ryssland, var löjlig, men fungerade, säger Camilla Wright, redaktör för och grundare av den brittiska popkultursajten Popbitch.com och devot, om än mycket kritiskt, schlagerfan.

- Det allra bästa en artist kan göra är att överraska. Det starkaste exemplet på det är antagligen Mari N, som vann för Lettland 2002 och som bytte kläder på scen, fortsätter hon.

Och det går mode i scenshower. När Dima Bilan - med hjälp av skridskovärldsmästaren Jevgenij Plusjenko och stjärnviolinisten Edvin Marton, en miniatyrisrink, ballerinor och ett piano täckt av rosenblad tog hem segern i Belgrad 2008 smittade det av sig. Nästa år ville till exempel Grekland ha en gigantisk resväska på scen.

Men det är inte inramningen som avgör.

- Det är inte säkert att man har större chans att vinna för att man har raketer på scen. Plötsligt kommer det en tjej, som Serbiens Marija Serifovic, och bara står, rakt upp och ned, och sjunger en finstämd ballad. Och det räcker - hon vinner, säger Svante Stockselius.

Popbitchs Camilla Wright har en mer vetenskaplig infallsvinkel; vem som vinner är inte slumpmässigt. Med de senaste tio årens finaler som underlag har hon kartlagt faktorer som spelar in för seger:

80 procent av de vinnande bidragen har gått i moll.

Den magiska tonarten är D-moll. Man bör helt undvika G-dur.

Bara en av de senaste åtta vinnarlåtarna innehöll en tonartshöjning.

Det bidrag som Serbien-Montenegro ger höga poäng till har en stor chans att vinna.

Att sjunga på engelska fungerar. Att sjunga på andra västeuropeiska språk gör det inte.

Vinnaren är i de flesta fall en soloartist som har skrivit låten själv.

Årets startfält ger Camilla Wright inte mycket för, det är ”extremt utslätat”.

- Jag har hört alla låtar, även om jag i ärlighetens namn bara har lyssnat på några sekunder vilket var mer än tillräckligt på en del av dem, säger Camilla Wright.

Den svenska schlagerbloggaren Anette Linusson, som driver Schlagerpinglan.se, har också lyssnat på låtarna väldigt många gånger och är mer välvillig. I årets balladtunga startfält håller hon själv på Tyskland - som representeras av Lene Meyer-Landrut och den ”moderna, svängiga” stomppopsmällaren Satellite - men förutspår en toppstrid mellan de långsamma bidragen från Israel, Azerbadjan och Irland.

Hon tror att de somi förväg lyssnar på de låtar som det talas lite extra om blir fler för varje år, i och med att det blir lättare att hitta bidragen på nätet. Men någon överlag välförberedd schlagerfestivalpublik är det inte fråga om. Tysklands Satellite är, med uppåt tio miljoner visningar på Youtube, ett av årets mest förhandsspelade bidrag. Men inte ens det har med andra ord nått ut till ens en (potentiell) tiondel av finalpubliken.

- Att folk lyssnar in sig på alla låtarna är nog inte så vanligt, det är vi nog bara ett fåtal fanatiker som gör, konstaterar Anette Linusson.

Men även om fler har hört mer i förväg, hur mycket hänger på själva finalframträdandet?

- Mycket. En artist kan förändra förutsättningarna helt för sitt bidrag på tre minuter. Ett bra exempel är 2006 då Belgien missade en, vad man trodde, säker finalplats för Kate Ryan och hennes Je tadore. Framträdandet var så rörigt med vindmaskiner och mickstativ och annat att själva låten drunknade helt och gjorde kanonfiasko.